Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den klassiska bildningen i nutidens Sverige. Av Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Hedén
bäres av akademiskt bildade män (såsom
professorerna Alexanderson och Edén) torde
den kunna anses vänligt stämd mot de
klassiska språken. An avgjordare har kanske
svängningen varit inom socialdemokratin.
Av de socialistiske akademikerna — några
andra komma ju här av naturliga skäl ej ifråga
— torde flertalet stå obetingat sympatiskt mot
antikstudiet och mycket få direkt fiendtligt.
Detta gäller sannolikt även
vänstersocialisterna. Till de sympatiskt stämde hör utan
tvivel Branting, ehuru det synes tvivelaktigt i
vad mån den politiska taktikens krav kan
tillåta honom visa sympati i gärning.
Särskilt betydelsefullt har det emellertid varit
att Bengt Lidforss, socialismens ojämförligt
främste vetenskapsman, varit klar antikvän.
Det var icke blott hans önskan att vinna en
motvikt mot semitiskt och kristet
inflytande utan ock en från ali religionspolitik
fri kultursmak som förestavade denna hans
ståndpunkt.
Samtidigt som detta omsving skedde i
den allmänna meningen, hade ett
betydelsefullt omsving skett inom klassiska
fllologins eget område.
Den svenska antik-vetenskapen under
större delen av 1800-talet är egendomlig
däruti att den uppvisar en vacker rad
lysande namn men icke en enda erkänt stor
forskare inom sitt eget område. Det är
utanför klassiska filologin våra klassiska
filologer utfört sina storverk. Förnämsta
exemplet härpå är Tegnér. Också
Palmblad kan nämnas med heder. Törneros
var en grundlärd latinare, en man med
latinet som andra modersmål, men det är
icke några latinska vetenskapsprov utan
hans brev som gjort honom till en ännu
levande makt i vår kultur. Från en senare
tid kan nämnas Albert Lysander, vilkens
Romerska litteraturhistoria — naturligtvis
ofullbordad som så många större svenska
verk — säkerligen ingen nu levande
människa läst, men vilkens Faustbok och
Almqvistbiografi med rätta uppskattats såsom
tillhörande våra skarpsinnigaste (om ock
ensidiga) litterära studier, och vilkens
kortare uppsatser röra sig lika säkert som
självständigt över de mest skilda områden
av humanistiskt vetande Däremot har i
Sverige ej tidigare åstadkommits ett enda
större och uppmärksammat verk i antikens
litteraturhistoria, politiska historia,
religionshistoria eller något liknande område. Detta
förklarar onekligen i någon mån
latin-stormarnes misstro till det klassiska
studiet. Bland andrahandsverk må med
erkännande erinras om rektor Törnebladhs
framställning av den romerska republikens
historia i Wallis’ samlingsverk
(framställningen av den grekiska historien följer
däremot mycket osjälvständigt Ernst
Cur-tius). Vidare om Viktor Rydbergs
mäktiga skildring av senantiken i hans
kulturhistoriska föreläsningar. Dessa verk, ej minst
det senare, äro för övrigt så lärda att man
knappt kan kalla dem andrahandsverk.
Överhuvud äro våra äldre klassiker icke
att förakta. De kunde först och främst sina
stycken, framför allt sitt latin. De behärskade
faktiskt språken bättre än flera av deras
frejdade efterföljare. Latinet var ännu för
dem ett levande språk, och med dess
klassiske författare, särskilt de latinske, voro de
mer förtrogne än vad flertalet svenske
språkmän varit med våra egna store författare.
Därmed sammanhängde att det var med
textutgivning, textkritik och texttolkning de
ojämförligt mest sysslade. Vidare skrevo
de läroböcker. Förnämst bland dessa voro
väl de latinska lexika, vilka blevo Christian
Cavallins enda allmänt lästa större verk —
man behöver blott ha läst någon av hans
få allmänfattliga avhandlingar för att se
hur mycket mer han skulle kunnat
åstadkomma, om han ej varit för mycket
svensk för att våga sig på sådant. Emellertid
är det långt ifrån att vårt behov av
läroböcker blivit tillfredsställt av våra egna
forskare. Särskilt gäller detta läroböckerna i
grekiska, allra mest sådana för universiteten.
Vi äga egentligen endast en sådan, en
värderik grekisk metrik av den mångsidigt
kunnige och intresserade realfilologen A.
M. Alexanderson, f. d. professor i Lund.
Denne har även jämte lektor O. V. Knös
i Uppsala — en respektabel representant
för den senast bortgångna
filologgenerationen -— utgivit en framställning av den
grekiska fornkunskapen, vilken dock aldrig
blivit fullbordad. Ett grekiskt-svenskt
lexikon hava vi alltjämt ej men kunna vänta
ett godt, vårt svenskt-grekiska är
särdeles enkelt. Däremot tillhör vår grekiska
skolgrammatik, ett verk av framlidne
professorn i Uppsala Einar Löfstedt, sanno-
484
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
