Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den klassiska bildningen i nutidens Sverige. Av Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Hedén
nekar sig, när han råkar komma i
damsällskap. Hans flit är otrolig. Det är
icke lätt att locka honom till ett gladt
lag, ehuru han, när han väl kommer dit,
nästan alltid blir dess medelpunkt utan att
söka bli det. Han är nämligen lika
ursprungligt kvick som ungdomligt
temperamentsfull. Hans samtalston är på en gång
otvungen och eggande originell, på en
gång öppenhjärtig och finbildad. Han
säger sin mening om allt i forna och nya
tider, och han säger den så det känns.
Såsom Uppsalalärd är han naturligtvis
konservativ, men hans konservatism är
sannerligen icke tröghetens; den präglas tvärtom
av en frigjordhet som är allt annat än
ängslig och av en stridbarhet som ibland är
rätt så frän, ehuru visserligen mildrad av
hans hjärtas godhet. Däremot röjer han
mindre i privatsamtal utan spar, lyckligtvis,
för sin offentliga gärning den catonska
rättvisa som ock är en grundväsentlig sida
i hans väsen. Sin grundsats som
examina-tor har han själv träffande karakteriserat,
med orden: sträng i förhöret, mild i
bedömandet.
Han har liksom Spongberg en ung och
naturlig hänförelse för grekisk poesi. På
Homeros prutar han absolut ej i sina
studiekrav. Över huvud röjer han, fast själv
världens minst naiva människa, en tydlig
förkärlek för det naiva i litteraturen:
Herodotos (som ju dock är naiv med kritik)
står hans hjärta sannolikt närmare än
Thukydides. Däremot äger han icke
Spong-bergs förakt för filosofi och naturvetenskap,
låt vara att han nog sätter dem en bra
bit under poesin. Tvärtom lär han äga
för en humanist förvånansvärdt stora
kunskaper i naturvetenskap. "Visst är att han
kan så tämligen allt som en mänsklig
individ över huvud kan tänkas kunna. Hans
mångsidighet framträder ock inom hans
egen vetenskap. Han var professor i
grekiska, ehuru han ursprungligen mest var
latinare eller kanske rättare sagt
fornita-liker och fortfarande både i vilja och
gärning hävdar en grundlig latinkunskaps
oumbärlighet för varje klassisk
vetenskapsman. På senare år har han främst användt
sin vetenskapliga arbetskraft på utgivandet
av de etruskiska inskrifterna, vilket han
fått i uppdrag av vetenskapsakademin i
Berlin. Uppdraget är hedrande, men det
kan näppeligen sätta några frukter av veten-
skapligt nydanande art, eftersom ju
inskrifterna alltjämt icke kunna tydas.
Över huvud har Danielsson såsom
skriftställare åstadkommit vida mindre än vad
hans skarpsinne, hans fina vetenskapliga
smak, hans oerhörda lärdom och
arbetskraft borde betingat. Huvudskälet är nog
en hos honom tydligt märkbar egenskap
som man åtminstone i fråga om de äldre
vetenskapsmännen vågar kalla typiskt
svensk: en blygsamhet som nästan slår
över i blyghet. Ett exempel: Under en
följd av år gav han en lika ingående som
översiktlig framställning av den grekiska
ljudläran. Trots framställningens lärda
utförlighet var föreläsningsserien talrikt
besökt, och bland åhörarne rådde endast en
mening om dess värde. Formen var ej
blott mönstergillt klar utan ock elegant i
en grad som mycket få grammatiska
framställningar torde uppnått, innehållet
fängslade genom föreläsarens fina kritiska
omdöme och genom en rad nya uppslag, som
de mest sakkunnige åhörarne funno
glänsande. Men föreläsningarne ha aldrig
utgivits i tryck. Nog kunde väl föreläsaren
fått anslag därtill, om han velat. Men
han — han ensam av alla som kände
dem —- fann antagligen föreläsningarne
ovärdiga tryckkostnaden. Vad han givit
i tryck har alltså givits styckvis i
småskrifter och småuppsatser, självklart alltid
värderika men påfallande viribus minora.
Karakteristiskt är att då han en gång
skrivit en hel avhandling om ett enda
grekiskt ord, så slutade han med en ursäkt,
därför att framställningen ej var nog
ingående.
Per Persson, professor i latin, har varit
alstringsrikare. Redan 1891 var han färdig
med ett arbete, vilket räknas som
grundläggande för den ariska stambildningsläran.
Efter att en tid ha sysslat med inre
latinska ämnen återvände han 1912 till den
jämförande språkforskningen med ett lika
omfattande som vägande arbete i arisk
ordforskning. Språkhistoriker är ock
nuvarande grekiske professorn i Uppsala,
Otto Lagercrantz. Hans huvudarbete å
detta område har dock blivit kritiserat i
fråga om slutsatserna. Fyndig fast kanske
alltför djärv etymolog, har han sedermera
utmärkt sig som ordhistoriker — han har
utgivit första delen av en längre
undersökning om det betydelsefulla ordet Ele-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
