Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Francis Thompson. Av Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ida B u er ge I Goodwin
längre. Han sov på en bänk vid kajen
eller i en portgång nära Covent Gardens
saluhallar, eller han vandrade nattetid gata
upp och gata ned. Ibland fanns det plats
i nattasylen på en träbrits med ett
fastspi-kat läderskynke till täcke. Om dagarna
höll han sig i de tillgängliga biblioteken,
läste, skrev av, författade antagligen också.
Men tjänstemännen sågo snedt på
trashanken och sökte gärna någon anledning att
få bort honom.
Svält, sjukdom, opium hade nedsatt
hans krafter, hans nervsystem var alldeles
utmattat, hela den yttre världen var dragen
ur led för honom genom
hörselhallucinationer och tvångsföreställningar. Ibland
blev gatans liv omkring honom ljudlöst som
en biografbild. En kärras buller når
honom först en lång stund efter att den är
förbi. Ibland hejdas hans steg av ett okänt
tvång, samma obegripliga tvång driver
honom att rusa fram som jagad. Allt är
förvridet, fasansfullt. Plötsligt blir Oxford
Street kort som en gränd, husen höga som
alpväggar. Dagens fasor äro inte mindre
än nattens.
De olyckliga han träffade samman med
i eländet har han alltid sett på med
överseendets och medlidandets ögon, inte med
vämjelse eller dömande. Hans stillsamma,
alltid artiga uppträdande, hans sätt att tala
som en lärd man och en gentleman ingav
respekt hos hans kamrater i asyler och
fattighus. De läto honom vara i hans
sömn-gångarlika isolering. I denna kroppens
misär, som inte hade något trappsteg lägre
— utom till döden — levde den vardande
diktaren ett annat inre liv, intensivt, vaket,
skådande, skapande, i sanning »The Triumph
of Failure».
En gång fick utgivaren av den katolska
tidskriften Merry England, Wilfred Meynell,
ett manuskript i ett högst ovanligt yttre
skick: en mängd papperslappar av olika
storlek, trasiga, smutsiga. Det var en
briljant essay kallad PaganismOld and New,
undertecknad Francis Thompson och en poste
restante-adress, Charing Cross. Efter många
försök förgäves lyckas man nå författaren
med ett brev och anhållan om personligt
besök. En dag knackar det på dörren till
redaktionsrummet. Efter ett »kom in»
öppnas dörren ett ögonblick, en hand syns,
försvinner, stänger, och så knackar det igen.
Ändtligen kommer en man in, eländigare
än någon tiggare, ingen skjorta innanför
rockkragen, inga strumpor i skorna. Det
är Francis Thompson. Han är
förbehållsam, misstrogen mot erkännande. Men
han är »gentle» i sitt tal, han är utan svek
som ett barn, han är en poet. Wilfrid
Meynell ger honom oförbehållsamt sin vänskap
från första stunden och för alltid.
Detta blev vändpunkten i Francis
Thompsons liv. Han får vård, vila,
tillsyn, kommer i andlig rapport med
människor. Han får tillfälle att publicera en
dikt eller en essay. Han får så mycket
inkomst att han kan föra en mänsklig
tillvaro. Hans hälsa blir bättre, han håller
upp med opium, och hans andliga
produktivitet tar växt. Han skriver dikter, som
till och med komma ut i bokform, fast
med lågt försäljningstal. Han skriver
litterära essayer för tidskrifter. Han fick inte
uppleva framgången. Han kunde aldrig
lära sig konsten att sköta det dagliga livets
rutin. Han skaffade sig aldrig vad som
kan innefattas i det engelska begreppet
comfort, inre och yttre. Han vanskötte
hälsa, arbetstimmar, vilotimmar. Det
sociala livets ordning förvirrade honom. Av
jordiska ägodelar hade han intet, inte ens
en bokhylla eller några böcker. Han dog
1907 på ett katolskt sjukhus i London efter
en lång lungsjukdom. De sista åren var
hans poetiska produktion ringa.
De som stått honom nära säga, att han
kände inte sitt livs martyrium så medvetet
svårt som det tycktes i andras ögon. För
honom, som räknade hela världen som cell,
voro klosterbuden om fattigdom,
ödmjukhet och ett obesmittat sinne lättare att hålla
än att bryta. Hans jordiska misär blev
muren kring hans poesis paradisiska
lustgård.
Den unge Francis Meynell, Francis
Thompsons gudson och namne, är känd
som en utmärkt Thompsonrecitator. Han
improviserade en uppläsningsafton med bara
Thompson på programmet. Vi slogo oss
ner i våningens underbaraste rum, ett
privat redaktions-, biblioteks- och arkivrum.
Ett fantastiskt Dickensrum, så oberoende
av ali möbleringschablon, så hänsynslöst
belamrat, så kaotiskt och ändå så praktiskt,
som bara en engelsk »bookman» har mod
att ställa till omkring sig. I detta rum,
bland bokskatter och skrivluntor, föreställer
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
