Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Francis Thompson. Av Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Id a Bue r g el G o o dwin
urgamla motiv hos alla Gudssångare, hos
David, Augustinus, Franciscus, Mäster
Eck-hart — flykten, förföljandet, föreningen,
»Toge jag morgonrodnadens vingar»–-,
» Såsom hjorten ropar»–-, »Jag flyr från
dig till världens alla hörn och löper till
slut rakt i din famn», kommer tillbaka i ali
Francis Thompsons poesi. Sin klaraste
religiösa tolkning har det motivet fått i The
Hound of Heaven, den mest kända, den
kanske allt för ofta och oftast citerade av
hans dikter. Ingen översättning kunde ge
rättvisa åt språkets och rytmens skönhet,
därför anför jag inledningsstrofen:
I fled Him, down the nights and down the davs;
i fled Him down the arches of the years;
I fled Him, down the labyrinthine ways
Of my own mind; and in the mist of tears
I hid from Him, and under running laughter.
Up vistaed hopes I sped;
And shot precipitated,
Adown Titanic glooms of chasmed fears,
From those strong Feet that followed, followed after.
But with unhurrying chase,
And unperturbed pace,
Deliberate speed, majestic instancy,
They beat — and a Voice beat
Möre instant than the Feet —
Ali things betray thee, who betrayest Me.
Francis Thompsons dikt är allt igenom
egocentrisk, i djupaste mening lyrisk. Den
rör sig enbart om hans själs djupaste,
egnaste angelägenhet, inte om tillfälliga
upplevelser, endast om hans relation till Gud
och tillvaron, som får sin enda betydelse
och fulla mening genom att leda till
föreningen med Gud. Han hör till den stora
brödraskaran av alla tiders verkliga
mystiker. Men han hade allt för stor vördnad
för ordet mystiker för att någonsin använda
det om sig själv. Han gav en gång en
diktserie titeln »Mystical Poems» men
ändrade sedan titeln. För honom var endast
helgonet den sanne mystikern:
Saintship is the touch of God. To most, even
good people God is a belief. To the saints he is
an embrace. They have felt the wind of his locks.
His Heart has beaten against their side. They do
not believe in Hirn, for they know Hirn.
Chesterton påstår att det kortaste sättet
att beskriva den victorianska æran är att
säga, att Francis Thompson inte hörde dit.
Man kunde gå ännu längre och säga: fast
hans dikter skrevos och publicerades på
90-talet, Poems 1893, New Poems 1897,
hörde han ändå inte till the Nineties. Hans
mysticism, helighetens, lidandets,
försakelsens, var en annan än 90-talets litterärt
användbara, estetiskt och sceniskt
arranger-bara. Han var katolik från barndomen,
alltid en troende katolik. Han hade aldrig
varit den litterärt effektfulle förnekaren eller
den litterärt effektfulle konvertiten. Han
hade levat i storstadssamhällets bottenlager,
men av nödtvång, inte av nyck för att
»studera livets skuggsidor». Han var
språkkonstnären av Guds nåde men predikade
aldrig »1’art pour 1’art». Varken 90-talets
diktare eller 90-talets kritiker förstodo sig
på honom. Hans dikter såldes i några få
exemplar. Han fick aldrig uppleva de
samlade verken i guldsnitt eller de senare
lyx-upplagorna i pergamentband. Kritiken var
blamabelt oförstående, bland dem Andrew
Lang, Arthur Symonds, Le Galienne,
Quil-ler Couch. De gjorde senare offentlig bot.
I en tid av reformer, program, kotterier och
specialisering och alltings modernisering
var för honom det enda angelägna hans
Gud, hans själ, hans synd, hans frälsning.
Han irriterade de litterära konvertiterna
med sin ortodoxa tro, som var något helt
annat än ett vagt och urbant
tillmötesgående mot modernitet och »tidsanda» i
religion. Han irriterade versciselörerna på
modet med sin kaotiska versform, sina
djärva ordbildningar, sin obegriplighet, sitt
till trängsel överlastade bildspråk. Han
irriterade publiken med sin absoluta
likgiltighet för dess bekvämlighet, med sin
ringaktning för alla poetiska myntvärden, om
än så fullödiga, antologiernas legitima
skönhetsvärden. Han tillfredsställde aldrig
publikens poetiska ordningssinne och etiska
läraktighet. Han var inte undervisare, inte
predikare, inte filosof, han var poet.
Men vad som då förebråddes honom
som brist är vad vi i dag mest värdera.
Man förebrådde honom att hans dikt aldrig
fasthöll och följde till slut ett bestämt
motiv, att den inte hade ordning, struktur.
I dag fordra vi alis inte av en dikt ett
bestämt »poetiskt sujet», ett litterärt,
anekdotiskt innehåll, som kan refereras, eller en
lyrisk stämning, som kan fixeras. Tvärtom,
vi uppskatta den suggestiva effekten av en
dikt lik hans, där ett motiv går över i ett
annat och så förgrenar sig igen till andra
nya, tills plötsligt helt andra dyka upp ur
en alldeles ny ämnessfer. Det blir en dikt
likt ett organiskt växande, ständigt förän-
500
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
