Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Francis Thompson. Av Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr a n cis Th o mp son
derligt väsen. Man läser en sådan dikt
om igen och om igen. Det faller en lika
litet in att säga: jag har läst Francis
Thompson som att säga: jag har sett våren
eller skogen eller molnen eller bergen eller
jag har känt sorgen.
Poeten Francis Thompson, som i det
dagliga livet var till självutplånande foglig,
passiv, ödmjuk, var i sin skaldegärning
orubbligt fast och självmedveten. Ingen
kritik kunde förmå honom att ändra en
ordform, en rytm mot hans övertygelse.
Han var poet till yrket så uteslutande,
som det sällan förekommer i vår tid. Han
hugger till språkets material efter sina stora
syners mått. Han låter rytmernas pulsslag
sjunga och växla med känslans stigande
och fall. Hans strofer ha en rikare och
djupare musik än verssångarnas bestickande
refränger.
En dikt full av Francis Thompsonska
egendomligheter är Sister Songs, en
hyllning till två barn Monica och Sylvia (två
systrar Meynell). Denne mystiker, som
ständigt kämpar med sin frälsnings Gud i livets
långa Getsemanenatt, älskar de enkla, evigt
nya, evigt vederkvickande tingen, våren,
barnen, blommorna. Alla
midsommarnattsdrömmens alfer och vindar och löv och
blom dansa genom strofernas girlander kring
Monica och Sylvia och deras
beskyddarinna Våren, en prærafaelitisk Primavera.
And I beheld to the foot of the elm
Where its umbrage was enrooted
Sat white-suited,
Sat green-amiced and bare-footed
Spring, amid her minstrelsy;
There she sat amid her ladies,
Where the shade is
Sheen as Enna mead ere Hades’
Gloom feil ’thwart Persephone,
Dewy buds were interstrown
Through her tresses hanging down
And her feet
Were most sweet,
Tinged like sea-stars rosied brown.
— —- a throng of children like to flowers were sown
about the grass beside, or clomb her knee.–-
Hela dikten lyser och glimmar likt vita
vingar mot moln, likt solglitter i mörkt
vatten, likt vita blomblad i skuggiga
gräsmattor.
Every thing
That is child of Spring
Casts its bud or blossoming
Upon the stream of my delight.
I detta ljushav av vårlik poesi stiga hemska
vidunder upp ur djupen, minnena av hans
egna fasansfulla upplevelser som en av de
förkastade och utstötta. Det är bitter
verklighet, inte poetisk överdrift, när han sjunger
om poetens skaparlycka, som triumferar
över hans stolt och ödmjukt burna
ensamhet bland människor,
And so I keep my uncompanioned ways;
And so my touch to golden poesies
Turning Love’s bread is bought at hunger’s price,
I ett ritardando av mjuk harmoni förtonar
dikten:
The day is lingered out:
In slow wreaths folden,
Around you censer, spherèd, golden,
Vague Vesper’s fumes aspire;
And glimmering to eclipse,
The long laburnum drips
Its honey of wild flame, its jocund spilth of fire.
I Sister Songs och den andra stora
ljusdikten »From the Night of Forebeing» är
hans musikaliska orkestrering rikast; än hör
man psalmernas tunga tonvågor, än ett eko
av silverflöjten i Spencers Epithalamion.
Francis Thompson behåller sin
diktarindi-vidualitet, fast han är en outtröttlig läsare
och en entusiastisk beundrare av alla tiders
poetiska mästare, en ofta avsiktlig
efterlik-nare av deras form. Oftast har han
jämförts med 1600-talets »Sacred Poets» med
»Den metafysiska skolan», i synnerhet
Cra-shaw. Han älskar Crashaw, hans rika
bildspråk och hans naiva och övertygande
fromhet, men han kritiserar också hela den
metafysiska skolans tröttsamma ekvilibristik
i sökta bilder och ordlekar och kallt
uttänkta concetti.
Han dyrkar Shelley och kallar Crashaw
en »Shelley manqué». Hans härliga
prosahymn till Shelley är mycket av en
självkarakteristik. Thompson, som kallar
människan »en svängdörr mellan det sedda
och det osedda», hade helt hemkänsla i
Shelleys visionära värld:
Shelley had an instinctive perception of the
under]ying analogies, the secret subterranean
passages between matter and soul, the chromatic scales,
whereat we dimly guess, by which the Almighty
modulates through ali the keys of creation.
Francis Thompson har kallats en
modern Shelley, värdesättningen får bli
litteraturspecialisternas sak. Ett är säkert, om
501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
