Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Erik Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Lindström
gör detaljsovringen klarnad och naturlig, och
författaren förstår att låta minnesbilderna på
bestämda punkter smälta samman med den
direkta berättelsen. Ofta drives, som vi sett,
handlingen fram efter kontrasterande linjer,
framför allt så, att föreställning och tanke
hos uppträdande personer stå i skarp
motsättning till det yttre händelseförloppet.
Som antydt saknas icke detalj- och
miljöskildring. Ön liksom kyrkans inre
och Jakob Vindås’ kammare ges i några
fasta, säkra drag. En enstaka detalj, sådan
som den när prästen vid första samtalet
med Jakob med en jättespark krossar en
framspringande råtta mot sakristians vägg,
visar, att författaren inte är blind för
detaljens värde som belysande moment. Man
skulle endast önska mer av den livfullhet,
som är väl förenlig med klassisk stramhet i
linjerna och som ingalunda — det
fiarn-träder på flera ställen — behöver bryta
stegringen och koncentrationen. Tvärtom
kräves den, för att inte tesen skall lysa
igenom i torftig nakenhet.
Problemet i Gertrud Almqvists Det
törstande folket är besläktat med
Fiskebyns. Även där rör det sig om motsatsen
mellan kristlig asketism och en livsvarm
kärleks- och skönhetslängtan. Men
bådadera ha en annan färg, och kretsen där
striden står är en annan. Romanens
skildringssätt är också ett annat och, i
motsats till Fiskebyns konst, alltför splittrat
och löst i fogningen.
Den religiositet som tecknas är kanske
lika sterilt hård men dess bärare av mera
förfinad ras, mera spinkig både till det
yttre och det inre. Att allt här förlöper i
frikyrkliga kretsar förklarar åtskilligt av
olikheten. Intresset knyter sig emellertid
inte kring gamla fröken Hedda Karelius,
ordförande i K. F. U. K., fastän hon
skarpast representerar den ; sträva asketismen.
Författarinnan söker visserligen ge henne
lite mänskligare drag då och då, göra
henne mera komplicerad och samtidigt
sublim, det lyckas knappt, det saknas
befriande humor i karakteristiken. Lika lite
kan den oförlikneliga Lucrezia Trotzig
fängsla en, hon som fått sitt kärleksliv
knäckt »tack vare» fröken Hedda och nu
måste tro för att kunna leva. Romantiskt
overklig i den svenska småstaden uppträder
den unge Manuel Chrysoloras med sin
hypnotiska kraft och sin österländska
behärskning av driftlivet. Hans religion är
i mycket en annan än de frikyrkliga
småstadsbornas, en mystisk känslotro av den
art en romantiker brukar hylla, men han
drages dock dit av sin böjelse att i allt
trosliv finna en och samma urgrund. Han må
enligt författarinnan ha en blandning av
grekiskt och engelskt blod i sina ådror,
i alla fall blir han en blodlös skugga, en
fiktion.
Vad som har intresse, när mycket
onödigt gods frånskiljes, är huvudpersonen och
hennes själsliga utveckling, fröken Heddas
brorsdotter, Anna Karelius. Moderlös från
födseln har hon vuxit upp hos fastrarna,
tidigt har faster Hedda inplantat i henne
sin syn på »köttets orenhet», och flickans
jag har liksom kluvits: »Mitt ena jag är
främmande för min kropp: Mitt andra är
i den.» Länge kände hon blott den
andliga hälften, och de dagboksanteckningar,
där hon biktar sin begynnande klarhet över
sig själv, höra till romanens intressantaste
partier. Liksom sådana i allmänhet tjäna
de visserligen mest till läsarens upplysning
men äga dock tillräckligt av äkta tonfall
för att verka personligt dokument. -— Hon
skildrar sin tid i flickpensionen, då hon
var sin kropp främmande, men redan då
lysa fram drag, som tyda på nya, dunkelt
omedvetna rörelser i hennes inre.
Chrysoloras kommer sedan i hennes väg, och hans
samlade och enhetliga väsen — sådant
skall han äga — tycks hjälpa henne. Men
då anländer författaren Thomas Wicht till
staden. Han är så godt som huvudpersonen
i den del av romanen, som föregår
dagboksanteckningarna. Dessa har Anna
skrivit först efter mötet med honom, under
minnet av hans kyss på hennes läppar, och
de utgöra till stor del en tillbakablick,
färgad av hennes nyväckta oro. Den blonde
författaren är visserligen ur läsarens synpunkt
ingen farlig figur, han är t. o. m. för att
uppträda hos en kvinnlig kollega ovanligt tafatt
och ointelligent, men på Anna gör han
starkt intryck och väcker det inom henne,
som längtat upp i ljuset. Och det blir så,
som hon själv uttrycker det: »När jag var
tillsammans med Chrysoloras, förnam jag
bara min själ, och den kände lycka och
ro. När jag gick med Thomas Wicht,
förnam jag bara min kropp. Den levde,
levde, och jag hade ingen själ.»
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
