Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Erik Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Författarinnan har nog sökt motivera
hennes omvändelse framför allt genom
hennes ensamhetskänsla (ingen kan vara
ensam, ingen kan leva eller dö av egen
kraft, säger Andrea senare) och behov av
tröst, sedan vad hon dittills stödt sig på
visar sig ohållbart. Men för att omvändelsen
skall gå så lätt som den gör, har Andrea gjorts
otroligt naiv och lättledd. Må vara att
hon, som författarinnan är mån om att
inskärpa på ett ställe, blott nödtorftigt
utbildat sitt förnuft vid ett åttaklassigt
läroverk, hon har ju ändå rört sig i bildade
kretsar, kan väl inte stå så främmande
för livets frågor och problem, som hennes
tafatta anmärkningar vid
omvändelseförsöket visa. Det må medges, att hennes
make, den blivande medlemmen av Svenska
akademien, är ungefär lika otroligt naiv i
sin svärmiska oberördhet av realiteter, men
det gör ju inte hennes bild trovärdigare i
grund och botten. Och de estetiserande
kretsar hon umgåtts i må ha varit aldrig
så tomma och ytliga, hennes egen kultur
ett aldrig så tunt skal, en stilkänsla och
förfinad smak måste hon dock besitta, som
borde skyddat mot den vulgära form,
varunder läseriet möter henne. Den fröken
Dorkas, som prövar sin kristliga kraft och
till en del tillfredsställer sitt högmod på
att göra Andrea till ett Guds barn, är
given med all Elin Wägners friskt satiriska
tecknargåva. Hon har sina goda sidor,
men framförallt komma de vulgärt löjliga
fram, i tal och sätt, och har författarinnan
underlättat problemet för sig beträffande
Andrea, så försvårar hon det här. Ty när
Elin Wägner själv ständigt driver sitt
gyckel med Dorkas — och det övriga
följet — i sidoanmärkningar, och detta i
Andreas sällskap, får läsaren den illusionen,
att även denna måste se henne med samma
ögon som författarinnan. Ja författarinnan
ser ibland på Andrea på samma smått
galghumoristiska sätt och låter henne tillägna
sig Dorkas’ jargong. Andrea sitter och
tänker på om hennes man inte möjligen
skall »uppta samma Guds verk som hon.
Han ska aldrig mer återse sitt fosterland,
inte få hålla sitt inträdestal i Svenska
akademien, tänkte hon. Men han ska få sin
stol i de frälstas akademi i det eviga
fosterlandet där ovan.» Det är alldeles som
när Dorkas förebrår Andrea, att hon sökt
få reda på sitt pass för att kunna följa
sin man hem, då de träffas nere i
Sydafrika: »Jaså — Andrea ämnade svika
Gud? Om Andrea bara haft sitt pass?
Andrea tänker inte på hur det ska bli att inte
ha pass till himmelen på domens dag?»
En annan sak är att Andrea alltför hastigt
hänger sig åt den sekteristiska mystikens
blod- och sårextas och rör sig med
dithörande termer.
Skulle man nu även gå med på
Andreas typ, eller låta henne omedvetet
försättas i annan miljö, ja då blir omvändelsen
nog trolig, men den äger i varje fall för
litet av skakande karaktär. Hon har
liksom för små mått. Hon är kvinnligt
älsklig, len och mjuk i sitt väsen, huslig och
präktig, och hennes olycka gör henne
rörande. Men inte heller mer. Omslaget
går för lätt. Hon är egentligen färdig att
falla vid Dorkas första anstorm.
Däremot är skildringen stark och
konsekvent i fortsättningen. Andrea har längtat
bort från allt här hemma, nu går hon ut
som missionär. Hon möter sin make på
hemväg i en sydafrikansk hamn och
genomlider skilsmässan än en gång och nu på
allvar, hon verkar sedan kärleksfullt och
älskad av alla på missionsstationen och
till sist kallas hon hem, bruten av malaria.
På dödsbädden återser hon Filip. I den
åskådning han — inte har kämpat sig till,
det är han alltför blodlös till att kunna, men
nu i alla fall träffat på, söker han insmälta
hennes, och hon kan inte annat i den
stunden än låta kärleken till honom erövra
åter en del av hennes himmelska kärlek.
Vad som brister rör alltså själva
konflikten, och härtill bidrager som nämnt
skildringens art, det raljanta, i och för
sig friska och uddiga. Skulle ett verkligt
iakttaget fall ligga bakom framställningen
av Andreas omvändelse, så kan det ha
funnits motiv och drag som här blivit dolda.
Dorkas’ figur är byggd på
verklighetsstudium, om än sammansatt av drag lånade
från olika håll och höjd genom
författarinnans humoristiska grepp på den. Samma
verklighetsprägel äger överhuvud
miljöskildringen, inte minst av frälsningsmötena,
där Dorkas’ släkt i olika led spelar
huvudrollen.
Romanen är emellertid inte uttömd med
Andreas och Filips historia. Det går en
parallell handling utmed den, som delvis
bryter den och spränger kompositionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
