Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Erik Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men i och för sig har den intresse. Inte
minst därför, att den till huvudperson äger
en i Elin Wägners värld hemvan karaktär,
som därmed föres in som kontrast till
Andrea. Mikaela, så heter hon och är Filips
fostersyster. Hon är en praktisk, socialt
intresserad natur, kärv och brysk men
vinnande munter och stark. Hon har varit
suffragett i England, har lidit som »martyr»,
hon har i stället för kärlek behövt
spänning och en offrande tro. I hemlandet
har hon upprättat ett hem för frigivna
fångar, hon »Amazonen» styr och ställer
suveränt i deras krets. Men även för henne
kommer bokens titel att gälla: den befriade
kärleken. En av hennes pensionärer, f. d.
konsul, vinner hennes hand, det blir ingen
stormande passion, det är lika mycket ren
medkänsla, sympati, men det är dock
något mer och nytt. »Ty det är nödvändigt,
att även en sådan som jag har någon som
älskar sig», de orden gör hon till sina.
Hur medvetet parallellt hennes och
Andreas öden löpa, ses av slutet. Där
kommer Mikaela nygift till Andreas dödsbädd,
då Filip och Andrea åter ett ögonblick
funnit varandra. I Mikaelas tankar låter
författarinnan hennes typ avspegla sig:
Hon tyckte, att det var liksom så självfallet
att två i grunden så lika människor som Filip och
Andrea, som inte kunde nöja sig med mindre än
spränga verkligheten, skulle se samma syner för
sina ögon bakom verklighetens spillror. Hennes
blick gled över till Törnros, hon tog in hela
mannen i ett ögonkast, hans tragik, hans nederlag
och seger, hans stolthet och förnedring,
misstänksamhet, hans frestelser, hans vilja att uteslutande
äga henne, och tänkte, att allt detta och sina egna
ryck och framtidens dunkel därjämte måste han
klara utan tanke på något som helst underverk,
bara med god vilja och envishet.
Den osäkerhet som uppenbarar sig i
greppet på ämnet motsvaras här och var
av stilistisk osäkerhet, man frestas säga
stilblandning. Det är som om författarinnan
emellanåt gav sig på en stilart, som hon
inte helt bemästrar, för att nå i höjd med
ämnet. Får hon fritt raljera, röra sig med
vardagligare verklighetsstoff i eget ord eller
dialog, så går det undan i hennes vanliga
rappa stil, men dessemellan kunna komma
banalt krystade vändningar. Jag tänker
på början, där den sista sorglösa morgonen
sänder »in en stråle som med den fina
guldnålen på sin yttersta spets rörde vid
de sovandes medvetande, där det låg
nedsjunket på bottnen av sömnens brunn, etc.»
Eller »Filip låg länge som död i sin
hytt, förblödd med vita och tomma ådror.
Han var lik en sårad, tagen upp från ett
slagfält. Men här fanns ingenting att göra,
inga förband att göra. Man kan inte
förbinda efter en kvinna, som amputerats.»
Man vet stundom inte var gränsen går
mellan allvar och gyckel. Är det
författarinnans mening att läsaren skall känna så,
som det står skildrat, inför Dorkas’ bön:
»Hon omslöts av en ljuv och himmelsk
atmosfär, en dimma sänkte sig över henne,
hennes kropp föll av henne som
blomblad...» Man har sannerligen efter den
övriga teckningen av henne lite svårt att
föreställa sig Dorkas som »en bedjande
lilja», hur väl detta Almqvists ord än
annars skulle passa till bönens extas.
En kvinnas utvecklingshistoria, hennes
väg mot allt större innerlighet och klarhet
med religionen till stöd och skydd mot
livets allt tyngre och hårdare slag, är
ämnet i Jeanna Oterdahls Inger Skram.
Hade författarinnan låtit Ingers livsöde
utveckla sig fritt och ostört, hade hon
avstått från att understryka och förklara,
hade romanen säkert blivit både mäktig
och gripande och konstnärligt stark, vilket
allt den nu blott delvis kan erkännas vara.
På ställen där händelser och karaktärer
själva få tala och få göra det knappt och
fåmält, kan berättelsen nå en betydande
höjd.
På titelfiguren har författarinnan
givetvis nedlagt största mödan och intresset,
men kring henne skymta ofta raskt och
livfullt tecknade bipersoner, ej sällan
införda i halvt fristående novellfragment. I
och för sig kunna dessa vara förträffliga
med sin stilla humor men vittna om en
rikedom på stoff, som ej alltid
inkomponerats ens i den tänjbara form en utförlig
bildningsroman som denna tillåter. Att
ett första försök i en större stil och med
djupare anläggning än vad författarinnan
tidigare prövat skall brista just på denna
punkt är förklarligt.
Skildringen av Inger Skrams barndom
vill framför allt belysa, hur de olika
sidorna i hennes karaktär danas. Hon är
fiskarflicka från Bornholm. Av sin blide,
allvarlige, religiöse fader har hon fått många
goda egenskaper i arv. Modersinflytandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
