- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugunionde årgången. 1920 /
516

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En Jenny Lind-studie. Av Lotten Dahlgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Lotten Dahlgren

den gudomliga, stodo helt visst under
samma suggererande inflytande. Jenny
Lind entusiasmen var en modesak, en
feber, en smitta, Varav tydligen helt få
av tidens människor varit oberörda.

»M:lle Lind omtalas här», skriver en i
Stockholm vistande resande till en vän, »som
konstens triumf och det lika mycket av de
djupt kännande, de på given auktoritet
kännande och de genom modet kännande, vilka
egentligen känna ingenting alis.»

Men om således något av den
gras-serande s. k. »Lindomanien» får tas med
i räkningen vid bedömandet av den
hyllning som ägnades sångerskan under
hennes triumfår, återstå tillräckligt av
historiskt ojävaktiga bevis, som för alla
tider tillförsäkra henne en rangplats bland
musikens heroer. Hon ägde, — och en
hel generation kan här åberopas som
vittne — till sitt förfogande ett
röstinstrument av sällsynt skönhet, därtill var
hon ett sånggeni av första ordningen,
som till den högsta grad av fulländning
förstått att tillgodogöra sig de resurser
en givmild natur tilldelat henne från
födseln, och, vilket för henne är ett
ännu mer betecknande snilledrag, hon
visste triumfera över det som enligt vad
hon kände och förstod hörde till hennes
likaledes medfödda begränsning.

Det allvar varmed Jenny Lind tog
sin konstnärsmission, den helgd vari hon
höll de härliga gåvor som blivit henne
givna, det oförtrutna energiska arbete
hon nedlade på sin egen fullkomning,
aldrig slappnande, aldrig vilande i
strävandet mot ett högre, ett framåt, allt
detta hör till det mest sympatiska
draget i hennes konstnärsindividualitet.

Som nogsamt känt är tävlade hela
den dåtida världspressen och dess
förnämsta koryféer inom musikkritiken i
lovsånger över den gudabenådade.
Citaten kunna mångdubblas i det oändliga,
och vi äro ju i fråga om analyseringen

Ti

av Jenny Lind hänvisade till citaten.
Så har en tysk recensent givit oss en
helt visst träffande teckning av hennes
yttre apparition:

Hon ser kall, tillbakadragen, nästan blyg
ut vid första påseendet. Hennes hy är blek
och färglös, ansiktsformen något bred och
profilen allt annat än klassisk. Håret är rikt, blondt
och lätt vågigt, figuren något över medellängd,
smärt och lagom fyllig, armar och hals vackert
modellerade. Äger hennes gestalt något drag
av fullkomlig skönhet är det resningen av
hennes huvud och axlar samt hållningens på en
gång mjuka och värdiga behag. Om jag ej
misstar mig äro hennes ögon skuggade av
mörka ögonhår, men det är svårt att definiera
vad som dväljes i deras djup och vad det är
som hos betraktaren framkallar en förr ej anad
längtan, något som talar till honom från en
bättre värld inom honom själv.

Förunderligt i sanning att en så
tillbakadragen, nästan frånstötande, så färglös och
osinnlig varelse kan väcka en så passionerad
hänförelse hos de mest olikartade människor.
Men varför förundra oss? Lika visst som det
fördolt i de flesta människors hjärtan bor en
godhetens ängel, så visst är Jenny Linds
ansikte en spegel, återstrålande denna ängels
drag.

Hur gärna lyssnar man ej i den
nästan öronbedövande körsången, som tonar
till tjuserskans lov, till stämmor av
självständig klang. Så har en av Jenny
Linds medprästinnor inom konstens
»hei-lige Hallen», den världsberömda
pianisten Clara Schumann, helt och
oförbehållsamt givit luft åt sin beundran för
medtävlerskan, och hennes entusiasm är
inte mindre äkta för det att däri ingår
ett överfullt hjärtas tacksamhet
mothjälpa-rinnan i nöden. Under en av det
Schu-manska konstnärsparets ej alltför sällan
återkommande ekonomiska kriser hade
Jenny uppenbarat sig som den räddande
ängeln genom att medverka vid dess
konserter, en säker borgen för att dessa
i mer än ett avseende skulle bli
framgångsrika.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0564.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free