Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Henrik Schück. 1855—1920. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sylwan
Likheten ligger i den historiska
skildringens metod och syfte: diktverket har
där sin betydelse icke i och tör sig utan
som minnesmärke av den tidsålder, i
vilken och ur vilken det uppstått, som
ett dokument för kulturhistorien. Taine
vill i det nämnda arbetet skildra och
karakterisera hela (det engelska) samhället i
dess olika stadier, och liknande mål sätter
sig Schück.
Olikheter förefinnas för visso även
inom den så begränsade likheten. Taine
hade vuxit upp i det äldre 1800-talets
abstrakta tänkesätt, och hans praktfulla
konkreta skildringar äro klädnader kring
teorier. Historien är för honom ett
material där han hämtar exempel pä
sina filosofiska satser. Schück är verklig
empiriker; hans användning av källorna
är filologiskt saklig och kritisk på helt
annat sätt än Taines. . Om denne når
större monumentalitet genom själva sin
konsekventa ensidighet, genom
synpunkternas mäktiga linjer och stilens mättade
färg, så är den svenske mästaren
överlägsen som vetenskapsman.
Att litteraturhistorien sålunda man
kan säga på en gång både vidgades och
inskränktes till kulturhistoria, härflöt ur
själva tidens, realismens, karaktär,och med
denna stämde Schücks egen läggning
överens. Att han därmed stod i opposition mot
den äldre, estetiska riktningen, var han
klart medveten om. Redan i sin första
tryckta uppsats, en recension av »Prof.
Fryxells arbete om Bellman» (Nordisk
Tidskrift 1879) betonar han att
litteraturhistorien i Sverige blivit efter delvis just
på grund av sin mer estetiska än
historiska karaktär. ’I boken om Shakspere
är han ett par gånger mer polemisk;
det heter (s. 213) att »litteraturhistorien
har ingen rätt att döma. Dess uppgift
är blott att konstatera fakta». Längre
fram (s. 375) fälles om »den moderna
estetiken» det pä sin tid berömda ytt-
randet, att den »väl ej slutar sina
spekulativa irrfärder, förr än den lyckats
inlägga någon djup tragisk skuld hos
den celebra boskap, som utsattes för
Aias’ raseri».
Denna realistiska uppfattning har
Schück förblivit orubbligt trogen. Ännu
i sista bandet av »Huvuddragen» heter
det (s. 17): »Annat än skolastik voro i
grunden icke Fichtes, Schellings och
Hegels system, vilka lika djärvt som
skolastiken jonglerade med innehållslösa
begrepp utan motsvarighet i verkligheten.»
Det är ärligt åttital, och att trycka en
sådan sats 1918 vittnar förvisso om att
författaren har le courage de son
opinion.
Schücks hela gärning präglas av
denna hans empiriska och sakliga natur.
Därav dessa breda inledningar, i vilka
han söker ge en föreställning om
samhällstillståndet, icke minst de sociala och
ekonomiska förhållandena. Teckningen
av Shakspere får till underbyggnad en
skildring av hela England på hans tid.
Kapitlet om stormaktstiden i
Huvuddragen dröjer först vid tillväxten i
Stockholms invånaretal, vilken skapar en
publik av andra mått och annan art än
tidigare, och på samma sätt inledes
1800-talet med några ord om
»författarnes samhällsställning, honoraren och
läsekretsens utvidgning», om politiken och
pressen, först därefter kommer filosofien
— varom se citatet nyss! T. o. m. då
Schück gjorde sitt inlägg i diskussionen
om orsakerna till Tegnérs »mjältsjuka»
framdrog han mest skaldens ekonomi,
erfarenheter som ämbetsman m. m. av
samma slag.
Med denna läggning låg det för
Schück nära till hands att åtaga sig en
avdelning, forntiden och medeltiden, i
Svenska folkets historia och att ge även
denna sin prägel, i det han framförallt
fäste sig vid de ekonomiska och finan-
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
