Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Henrik Schück. 1855—1920. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik S c huck
siella förhållandena, i högre grad skulle
jag tro än någon föregångare—,
specialundersökningar naturligtvis frånräknade.
Den härskande kulturhistoriska
synpunkten korsas emellertid av en annan,
av intresset för de litteraturhistoriska
problemen. Schück har stor förkärlek
för de gamla tiderna, där just
materialets knapphet ger anledning till skilda
tolkningar och hypoteser. Detta intresse
har tagit sig utlopp i en mängd
avhandlingar inom den nordiska filologiens
äldsta områden, vilka inrymma en hel
del djärva uppslag, dem fackmännen lära
ställa sig ganska skeptiska till.
Men det förspörjes rikligen också
i de stora sammanfattade verken, och
det har stundom något skadat
enhetligheten i deras karaktär. Det har också
anmärkts, närmast med avseende på
den påbörjade allmänna
litteraturhistorien, att läsaren där stundom får mera
av åsikterna om dikterna än ett intryck
av dessa. Redogörelsen för — och
hypoteserna om — de vandrande
skå-despelartrupperna i Shakspere - boken
t. ex., liksom en del likartade passager
i den om Rom, skulle väl hellre varit
borta. De kunna skymma det
väsentliga, och de löpa fara att hastigt åldras.
Likväl skulle jag tro att dessa lärda
exkursioner göra mindre avbräck än man
kunde befara. Smittad av författarens
livliga intresse följer läsaren, även om
han icke är fackman, den skarpsinniga
utredningen, och han får därmed en
inblick i forskarens arbete, som bör vara
av värde.
Schück har skrivit en hel rad
monografier, men dessa uppdraga icke
huvudlinjen i hans författarskap. Boken
om Shakspere i dess äldre och yngre
upplaga är den ojämförligt största och
mest betydande, tillika den enda om en
skald. Ty monografien över Wivallius
förbigår hela den litterära värderingen
och är en rent historisk tidsskildring,
med beundransvärd konst hopfogad av
dokumenter, bland vilka dikterna taga
plats blott som andra aktstycken för sitt
sakliga innehåll.
Stommen utgöres fastmera av de
stora verken över den svenska och den
allmänna litteraturhistorien, uti vilka
karaktären av sammanfattande översikt
framträdt alltmer utpräglad. Tre eller rättare
fyra gånger har Schück gått att skildra
vår egen litteraturs utveckling, för varje
gång följt den längre fram, alltid tagit i
hop med uppgiften som om den varit helt
ny, med samma friska arbetshåg och
samma friska syn; leke minst har den
äldsta perioden intresserat, denna
diktning som ej längre finnes kvar, utan
måste konstrueras fram, en uppgift som
lockat både genom sin svårighet och
genom sina hart när obegränsade
möjligheter. I synnerhet genom att vända
blicken öster ut har han här vunnit nya
resultat eller åtminstone nya och
fruktbara uppslag.
Även i annat hänseende har
uppfattningen undergått förändring. Man
läse t. ex. Birgitta-kapitlen. Äldst är
teckningen buren av beundran för den
mäktiga gestalten. Uti Illustrerad
litteraturhistoria har analysen av
uppenbarelserna fått maka åt sig, och i dess
ställe inskjutes en kulturhistorisk skiss
av livet på en medeltida stormans gård.
Den mera kritiska blick på sierskan,
som samtidigt röjes, har sedan blivit
skarpare, och i Huvuddragen
sammanfattar Schück sitt intryck i orden: »en
visserligen viljestark och fantasirik, men
ytterst bigott och ärelysten kvinna».
Den senaste framställningen,
»Huvuddragen av Sveriges litteratur», har fått
sitt särskilda, dubbla intresse därav, att
det populära syftet fullständigt fått
härska, och att Schück här beträdt för
honom jämförelsevis nya områden. Med
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
