Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Alexis Kivi. Ett diktaröde. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner S oder hj elm
sätt, hans förmåga att nyttja sin
dialekts utomordentligt rika naturtillgångar
i alla tonarter, börjande från de mest
poetiska uttryck för samhörigheten med
skogens träd och växter och djur, för
starka känslor och primitiva stämningar,
och ända ner till de outtömliga epiteten
och okvädinsorden. Det bjöd vidare
i författarens händer upp konstnärliga
resurser av annat slag: det böljade i
rytmer som Kalevalas eller Bibelns, det
sjöng i ständiga verkningsfulla
alliterationer, det stiliserades till ett festligt
patos även kring obetydliga händelser,
åstadkommande därigenom de högsta
humoristiska effekter, och det svällde i
en nästan förbryllande rikedom av
bilder, vilkas ofta groteska karaktär kunde
stegras genom att de voro byggda på
sinnrika och oefterhärmliga
ljudkombinationer.
Huru skulle nu allt detta återges i
vår ord- och färgfattiga svenska? Enda
möjligheten tycktes vara att använda
ett svenskt folkmål, så nära granne som
möjligt till Kivis i själva verket på
gränsen mellan Nyland och Tavastland
belägna hembygd. Man kunde ju
förutsätta, att vissa beröringspunkter såväl i
seder som i språk existerade. Men om
den svenska texten fick en alltför stark
lokalfärg, kunde den då senteras utom
deras krets, som kände denna? Det
yppades slutligen en man, som trotsade
svårigheterna och tycktes äga sällsynta
betingelser: ursprungligen målare, sedan
också författare pånylands-svenskt
bygdemål, lika kunnig i finska, förtrogen med
Kivis skriftställarskap alltifrån sin
barndom och såsom själv levande på landet
— därifrån han också tagit stoff till
karakteristiska målningar — inne i
landt-folkets psykologi. Efter att med
framgång ha till svenska överflyttat Kivis
näst viktigaste arbete, komedin
Sockenskomakarna, ävensom ett par andra dra-
matiska stycken, skred Per Åke Laurén
till den stora uppgiften, och julen 1919
utkom översättningen hos Holger Schildt
i Helsingfors och Albert Bonnier i
Stockholm.
Med en riktig uppskattning av
svårigheterna säger översättaren i företalet,
att en tolkning som i sig kunde
innesluta allt vad romanen äger av
konstnärlighet och liv väl aldrig kommer att
se dagen, och han betonar
nödvändigheten att kompromissa mellan de två
olika formerna av svenskt vardagsspråk,
-—- Finlands och Sveriges. För den som
har förutsättningar att uppfatta den
underbara rikedomen i originalets
uttrycksmedel, måste självfallet översättningen
ofta te sig som en besynnerlig
omflyttning i främmande jord, särskilt när det
gäller de talrika dialogerna. Där
märker man arbetets möda, och där är
någonting stelt och tungt och stillöst,
som icke ger den rätta föreställningen
om originalets fart, dess humör och dess
karakteriseringskonst. Men i själva
skildringen har översättaren icke sällan
kommit urtexten nära. Därom vittnar ju
också det, att den svenska kritiken
enhälligt stått under intrycket av
berättelsens mäktiga ursprunglighet och prisat
den för vad den i själva verket är.
Herr Laurén har i alla fall gjort den
finska kulturen en ofantlig tjänst med
sitt så ihärdigt och pietetsfullt
genomförda arbete. Denna översättning
inför nu för första gången den nyare finska
litteraturens största verk på den
främmande marknaden och förvandlar
författaren från ett tomt namn till en
åtminstone i många egenskaper
omedelbart uppskattbar verklighet. En tysk
översättning föreligger också färdig och
skall tjäna samma ändamål. .
Nedanstående rader hava icke för
avsikt att ingå på en analys eller kritik
av romanen. Men när den finske för-
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
