Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Alexis Kivi. Ett diktaröde. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alexis Kivi
med Kullervo-bearbetningen utförda,
detsamma i alla delar rakt motsatta
lustspelet Nummisuutarit
(Sockenskomakarna), utkommet samma år som det
förstnämnda på författarens eget förlag. Först
här är Kivi fullkomligt hemma hos sig:
skildraren av hembygden med dess
seder och typer, den oförliknelige kännaren
av dessa människors lynne och tal, den
överlägsne humoristen, som låter dem
bestrålas av det kostligaste löje för att
i nästa ögonblick försona dem med sin
mänskliga förståelse och medkänsla. En
rentav klassisk figur, jämförlig med
Holbergs, är det unga linhåriga dumhuvudet
Esko, som sändes ut på friarfärd i stolt
medvetande om sin egen förträfflighet,
men när han finner bruden bortlovad,
småningom förvandlas från får till tiger
och för ett rasande oväsen i den
älskades gård samt sedermera genomlöper
särskilda stadier under inverkan av rus
och ånger, tills han återfinner sig i ro
vid sin läst och fortsätter livet med det
förnuftiga beslutet att aldrig gifta sig.
Men även bifigurerna utgöra ett galleri
av oöverträffliga typer, handlingen är
full av de lustigaste moment, dialogen
ursprunglig och kvick, flödande och
underhållande i allra högsta grad. Också på
svenska har stycket — i Lauréns
översättning — upplevat en stor framgång,
men alla dess kärnegenskaper kunna
dock fullt uppskattas blott i originalets
dräkt. Denna ypperliga folkkomedi har
påvisats stå i skuld hos både Holberg
och Shakespeare och kanske ett par
andra, och föga skulle den kommit till
eller fått en sådan konstnärligt säker
hållning utan dem. Men det
väsentligaste är helt och hållet Kivis eget, och
komedin lyfter honom med ett slag till
en av de största humoristerna i denna
art.
Kivis stycke deltog i tävlan om ett
statspris på 2,500 mark för det bästa
skönlitterära originalarbete, som sett
dagen 1863—64, Det varen ganska
märklig samling som anmäldes: Runebergs
Kungarne på Salamis, Wecksells Daniel
Hjort, A. Oksanens (Ahlqvists) första
lyriska diktsamling Säkeniä (Gnistor),
som betydde ett genombrott i finsk
poetisk formkonst, Karl Collans
Kalevala-översättning o. s. v. Cygnæus, som
var en av prisdomarna, bemötte på
förhand i en tidningsartikel den allmänt
härskande åsikten att Runeberg borde
få priset med att han var höjd över en
sådan uppmuntran och att det borde
ges åt någon, för vilken det hade en
verklig betydelse. Bland nämndens tio
ledamöter röstade dock Z. Topelius och
hans kusin estetikern dr O. Toppelius på
Runeberg, medan de övriga gåvo
anslaget åt Kivi.
4-
Låt oss kasta en blick på de yttre
förhållanden, under vilka dessa två
fem-aktspjäser tillkommo — och annat
därtill, som senare slutfördes. 1862 flyttade
Kivi till sin hemsocken, emedan han ej
hade råd att leva i huvudstaden.
Föräldrarna kunde icke taga emot honom,
men den broder, som tidigare bekostat
hans skolgång i Helsingfors och nu själv
nödgats draga sig tillbaka till landet,
gav honom en vrå i sin ytterst
anspråkslösa bostad. Mat fick han dock icke,
det hade brodern ej överflöd på, och
själv måste han hugga sig ved. Han
skriver om denna tid att han hade att
disponera tre rubel i månaden för sitt
uppehälle; med dem skaffade han sig
ett stop mjölk om dagen från en granne,
hålkaka och salt fick han från föräldrarna
— »med vatten till smakade det om
kvällarna som smultron» — och något
litet att koka eller steka åt sig till
middagen, men ingalunda alltid. Så
bodde han nära ett år, då brodern, som
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
