Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Alexis Kivi. Ett diktaröde. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner S oder hj elm
råkat allt mera på obestånd, »körde bort»
honom, enligt hans egna ord. Nu
flyttade han till den svenska socknenSjundeå,
där han lyckades få tak över huvudet i
en liten stuga, som icke innehöll annat
än ett halvannan famn långt rum. En
vänlig granne, en gammal jungfru, som
ensam bebodde ett fanjunkarboställe, gav
honom mat och tog sig honom annars
an. I denna Charlotta Lönnqvist fick
Kivi en välgörare för återstoden av sin
verksamhetstid. När han efter några
månaders vistelse i Helsingfors återvände
till landet inbjöd hon honom vänligen
att stanna i sitt hem, och där tillbragte
han största delen av åren 1864—1871.
Hans värdinna var ett slags faktotum
för traktens herrgårdar i fråga om
kalasmat och annat arrangemang vid festliga
lag och större familjetilldragelser, en
tilltagsen och något karlavulen dam,
påminnande om sitt ursprung från en
soldatfamilj, men godhjärtad och uppoffrande
och full av ömhet för den stackars
skalden. Onda tungor tolkade detta
förhållande på sitt sätt och fingo, trots
åldersskillnaden mellan de båda, tilltro,
varigenom fröken Lönnqvist förlorade sin
kundkrets och själv reducerades till det
allra yttersta. Likväl framhärdade hon
i omsorgen om sin skyddsling, och det
allt knappare brödet delade hon troget
med honom.
Sannolikt är det hennes förtjänst att
Kivi över huvud kunde fullborda sin
stora roman. Livet i Helsingfors var
nämligen allt annat än regelbundet, och
hade han icke räddats undan detsamma
eller kommit under annat inflytande,
skulle hans motståndskraft knappast
hållit stånd. Han hade, som vi sett, ett
farligt påbrå i fråga om alkoholen, och
det var visst något slags
underklassinstinkter som förmådde honom att då
och då fly sina goda vänner och söka
sig sällskap på de sämsta krogar i sta-
dens utkanter. Det kunde också hända
att när han bedt de litterära kamraterna
till sig för att för dem läsa upp ett nytt
stycke, han befanns hava
förberedelsevis skaffat sig en så grundlig stämning
att läsningen måste inställas och
vännerna bege sig av i bedrövelse över
skaldens oförbätterlighet.
Sina utsvävningar under
Helsingfors-besöken ångrade han alltid djupt och
sökte bjuda upp sin viljekraft för att
återvända till landet undan frestelserna.
Där levde han sundt och stilla och kunde
arbeta, och beskyddarinnans goda
inflytande hindrade honom att följa
lockelsernas röst och fara in till staden så
ofta han skulle velat. Men när han
gjorde det, tog han desto grundligare
skadan igen.
5.
Emellertid beteckna de sju åren på
Fanjunkars hos fröken Lönnqvist en
period av rastlös alstring, tyvärr alltför jagad
och alltför brokig för attkunna vara
genomgående mogen och konstnärligt överlagd.
Färdiga blevo under denna tid tre stora
dramer, sex enaktare, en väldig roman
och en diktsamling jämte åtskilliga
enstaka dikter — och därtill kom en mängd
dramatiska fragment.
De stora styckena äro allesamman
strövtåg pä för Kivi mer eller mindre
främmande marker, och intresset vid
dem ligger i några enskildheter samt i
deras vittnesbörd om hans lektyr. Ett
är en omflyttning av Romeo och
Juliamotivet i finsk mark och nyare tid, med
inslag från Schillers Räuber och med
påminnelser om Stagnelius i några vackra
versifierade partier. Detta drama
[Kar-kurit = Flyktingarna) var den enda av
de tre pjäserna som trycktes under Kivis
livstid: i en bearbetning, gjord av Rafael
Hertzberg, uppfördes det på svenska
teatern i Helsingfors 1872. Ett annat,
534
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
