Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Alexis Kivi. Ett diktaröde. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner Söderhjelm
han dock flera figurer från den högre
samhällsskalan på slutet inge dem
respekt. »Länsman, du din ärans
människa, nu kunde jag för dig gå genom
en flammande eld. Sjutton plåtar
anamma — det trodde jag inte», utropar den
äldste, och en annan tillägger: »Därav
se vi, att herrarna ändå inte äro sä stora
skälmar som man tror. Låt oss också
minnas Viertola-patron, som förliktes
ganska snart och gick in på vår
begäran på alla vis. Dessutom kommer vår
prost att stiga väldeligen i vår
högaktning, om vi betrakta honom från det
goda hjärtats och förståndets synpunkt.
Han är häftig, men en verklig Herrans
vingärdsman, och outsägligt mycket godt
har han ren gjort församlingen. Mången
urgammal krog har han förstört», o. s. v.
— Lagens och rättens makt betecknas
som stående över allting. Och dessa
vildbasare, som icke styrts av någonting
annat än sitt eget frihetsbegär, lära sig
icke blott att samhället står över dem
men också att fosterlandet är arbetets
högsta mål. Det skymtar redan tidigt
i naiv formulering: »Vi dräpte en
rov-lysten björn och gjorde därvid en stor
allmän tjänst åt vårt fädernesland; är
det väl inte en tjänst åt det allmänna,
då man rensar bort rovdjur, spöken och
djävlar från världen?» Men efteråt får
detta ett mycket bestämdare och så att
säga mer pedagogiskt uttryck, när det
heter om Eero, den yngste, som skrev
tidningsartiklar om kommunala
angelägenheter: »Fosterjorden var ej mer för
honom en obestämd del av ett gåtfullt
universum, om vars natur och
egenskaper han saknade varje kunskap, utan
han visste var det landet låg, den dyra
landsändan, där det finska folket bodde,
kämpade och stretade, och i vars sköte
våra förfäders barn ligga begravna. Han
kände till det landets gränser, dess hav,
och de hemligt leende sjöar och
furu-moar, som likt risgårdar löpa fram
däröver. Vårt hemlands hela bild med det
vänliga modersanletet hade för alla tider
präglat sig in i djupet av hans hjärta.
Av allt detta föddes hans håg att
befrämja allmänna angelägenheter. Av
hans manhaftiga och outtröttliga
bemödanden uppstod idén att grundlägga ett
slags folkskola i socknen, och den blev
en av de första i Finland. Men också
andra nyttiga inrättningar fick han till
stånd i församlingen. Utom allt detta
var han upptagen av att ständigt
övervaka sin älsta son, som han beslutat skola
till en vetandets och kunnandets man.»
Det behöves knappast mer än detta
sista citat för att visa vilken fond
romanen mot slutet öppnar, och det före-
540
»Ett h ej - sj u-dun dr an d e skral.-»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
