Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Alexis Kivi. Ett diktaröde. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner S oder hj elm
_______
■K.....»SBSt
Sp e lm a n 71 e n Mi k k o.
Med rätta har det av Kivi-forskare
anmärkts, att denna roman i sin
översvallande kraft och sitt våldsamma
omtumlande med figurer och äventyr
närmast påminner om renässansen. Många
överensstämmelser med D071 Quijote
ställa Cervantes’ inflytande utom allt
tvivel. De barocka överdrifterna — t.
ex. episoden med bröderna på
Djävulsstenen, belägrade av de trettiotre oxarna,
på vilka de slutligen anställa ett
fruktansvärt blodbad — föra tanken till
Rabelais, vilken Kivi dock icke känt.
Stilen bär dessutom spår av både Bibeln
och Homeros, folksagan och
Shakespeare och Münchhausen. En viss
påverkan från Almqvist har antydts, av
andra förnekats, men är sannolik.
Runebergs föredöme i Elgskyttanie har tro-
ligen verksamt bidragit till romanens
uppkomst, och några enstaka
beröringspunkter finnas. Men allt i allt är verket
i högsta grad originellt och liknar
ingenting annat.
7-
Alexis Kivi faller plötsligen med sin
sällsamma roman in i en
litteraturriktning, som fullständigt behärskas av
Runeberg, Topelius och deras epigoner. Han
förvånar, förstås icke och förargar —
såsom några årtionden förut Almqvist i
Sverige och något årtionde efteråt
Strindberg. Hans realism skiljer sig från
Runebergs ungefär såsom Zolas frän Goethes,
och hans romantik har ingenting att
göra med den beskedliga Topelius’ska.
Här kom dessutom något till, som
försvårade hans litterära ställning och
minskade hans utsikter. Finsk litteratur av
detta slag hade den tiden icke någon
stor publik, och särskilt var den del,
som kunde förutsättas förstå hans typer
och hans språk, mycket ringa. Den
lilla krets, som bildade den
finskspråkiga parnassen, var besjälad av samma
ideal som den svenska intelligensen, och
kunde som denna knappast föreställa
sig en annan syn på människorna, livet
och fosterlandet eller en annan form för
dikten än de nämnda stora skaldernas.
Ett stöd hade Kivi visserligen i själva
estetikprofessorn, den vidhjärtade och
entusiastiske Fredrik Cygnæus, som
redan om Sockensko7nakarna skrivit en hel
avhandling, och en krets av yngre finskt
intresserade litteratörer och
vetenskapsmän samlade sig ikring honom. Men
från tongivande finskt håll kom en
förkrossande kritik. Skalden och
språkforskaren, professorn i finska språket och
litteraturen August Ahlqvist (A.
Oksa-nen), vars formskickliga och eklektiska
poesi stod helt och hållet i de erkända
mönstrens tecken och icke bredvid sig
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
