Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Alexis Kivi. Ett diktaröde. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alexis Kivi
tålde denna robusta, föga eleganta och
halvnakna uppkomling till sångmö,
förföljde Kivi från första början med en
hätskhet, som efter Seitsemän veljestä
nästan stegrades till raseri. Han
stämplades som ett fördärv icke blott för den
unga finska diktningen utan också för
folkets moraliska begrepp, och hans språk
och stil betecknades som råa, felaktiga
och vidunderliga. Så godt som hela den
svenskspråkiga allmänhetentroddepå
Ahlqvist, den förnämsta finska auktoriteten,
men också bland Kivis vänner bragtes
en del att vackla, och den finska
ungdom vid akademien, som närmast stod
under den mäktige professorns
inflytande och vars härstamning och
läggning var belt olik folkets i Kivis
skildring, tyckte som han. Ja, det hände
att Finska litteratursällskapet, som
förlagt Kivis roman, drog den tillbaka ur
handeln och först efter tre år gav den
fri — av rädsla för opinionen!
Detta mottagande av ett verk, på
vilket han själv satte så stort värde,
bröt diktarens nervsystem, redan
undergrävt av de långa umbärandena, det
oregelbundna livet och de många
litterära motgångarna. Ett par dramatiska
försök, som han ännu förmådde utkasta
— det ena med stoff från Sveaborgs
kapitulation ■— äro mycket svaga. De
första tecknen till sinnesförvirring
begynte visa sig. Fortfarande vårdades
han ömt av sin beskyddarinna, men då
hon icke förmådde mer, sände hon
honom till sinnessjukhuset i Helsingfors.
Härifrån utskrevs han efter någon tid
såsom obotlig och inhystes hos en av
sina bröder i Thusby socken, vars
fattigvård bekostade hans uppehälle under den
sista tiden. Nyårsaftonen 1872 avled han,
trettioåtta år gammal.
Han delade otaliga banbrytares öde
att stupa i en ensam förpostställning och
få sitt monument upprest långt efter sin
död. Hans betydelse för den finska
litteraturen nådde sitt fulla erkännande
först när den realistiska perioden vunnit
seger och även andra synpunkter
kommo till heders än den idealiserande
patriotismens. och humanismens. De unga
finska diktarna upptäckte då i hans
livsskildringar och hans språk outtömliga
källor, och de hava honom alla till
läromästare, liksom han för de senaste
generationerna blivit ett slags klassiker. En
mängd studier hava gjorts över honom.
Av hans arbeten har nyligen en
fullständig, kommenterad edition utgivits,
och hans roman har utkommit i en
praktupplaga, illustrerad med de
teckningar av hans själsfrände A.
Gallén-Kallela, av vilka några prov medfölja
dessa rader.1
Här, som så ofta, insågs det för sent
vad som bordt göras för att bevara åt
nationallitteraturen en av dess största
begåvningar. För sina Sju bröder, flera
års arbete, fick Kivi ett honorar av 700
mark, för Lea, som ännu årligen spelas,
50 mark; sina dikter nödgades han utgiva
på eget förlag och sålde 500 exemplar av
dem som makulatur. Med de litterära pris
han dessutom erhöll, har hans biograf
räknat ut att han på sin alstring, sin enda
inkomstkälla, förtjänade ungefär 500 mark
om året under sin bästa period. Med
dessa penningar skulle också
studieskulderna betalas.
Vem kan säga vad han skulle
förmått under andra förhållanden? Vem
spörjer om slikt vid de otaliga öden i
litteraturen och konsten som liknat hans?
Visst är att ett rundligare bröd för
dagen och en livligare uppmuntran skänkt
honom tid och håg att stadga sin smak
och låtit de omogna, hans diktarlynne
fjärran liggande försöken bli ogjorda.
Huru som helst, den finska litteraturen
1 Förlagsbolaget Kirja, Helsingfors 1918.
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
