Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Martas del. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Martas del
Hon låg på bädden dit systern fört
henne. Undrande såg hon upp i
Martas ansikte.
Så fårat av bekymrade rynkor det
var, så rastlöst jäktade hennes ögon lyste,
timligheten jämrade i hennes knarriga,
trötta röst.
Hon trugade och bannade: Drick,
oförståndiga, styrk dig, se här, vad jag
gjort i ordning åt dig!
Men Maria drog plötsligt ned det
gråa huvudet på sin vita arm. Bägaren
föll till golvet, och vätskan rann ut.
Marta fäktade grälande för att komma loss.
Men Maria höll henne fast, viskande
i hennes öra med sin ljuva fridfulla röst.
— O, syster, o, min kära, sade hon,
att jag kunde ge dig med av min
arvedel, den del Herren kallade den bättre,
som icke kan tagas från mig.
Det blev så tyst. Hon kände hur
Marta sjönk in vid hennes bröst. Hon
grep om henne — stilla, vila, lyssna,
försjunka —- ack, om hon kunde det,
den evigt jäktande. Aldrig unnade hon
sig en minuts ro. Alltid hade hon
sprungit kring och slamrat med grytor
och tillredt läkemedel och måltider,
medan Mästaren lärde härinne.
Även då hon satt stilla vilade aldrig
hennes hjärta. Bekymrad om
mångahanda ängslade hon sig ständigt.
Aldrig var hon säker och lugn, den arma,
kastad mellan sorg och futtig glädje,
vrede och ängslan, likt en boll mellan
bollspelarnas händer.
— Stilla, o, stilla, viskade Maria om
och om igen.
Hon kände hur Martas tårar vätte
hennes hals. Hon vågade icke röra sig,
knappast andas, där hon satt med den
trötta gestalten i sin famn.
Över hennes huvud såg hon ut i
kvällen.
Skuggorna hade kommit, långa, ljusa
skuggor smögo fram i det underbart
rosenfärgade. Det de föllo på gjorde
de verkligt igen. Maria log, blidt, likt
en mor åt barns lekar. Hon log åt
grässtrimmorna, vilka lyste så saftigt gröna
utmed rännilarnas blanka band. Vita
blommor växte i den, små väna,
jordiska stjärnor. Hon log åt bergen, som
åter voro sten. Molnen seglade över dem
i hastiga strömmar, deras mörkare
fläckar utlinjerade skogarnas blågröna ludd
och byarnas hängande knippen på
deras sidor.
En hjord betade därborta vid
nomadlägret. På vägen från staden
vaggade en rad kameler, vidunderligt stora
i den klara kvällsluften. Bredvid dem
gingo tre män i det gröna gräset, höga,
vitklädda gestalter. De spelade på
instrument, men vinden förde bort ljudet.
Maria hörde bara trummornas dunkande
likt en väldig feberpuls i fjärran och
förstod av deras förstämda ton att
kamelerna buro lik från peststaden ut till
begravningsplatsen i öknen.
Marta grät allt häftigare. Till slut
började hon att tala, tafatt och
avbrutet, ständigt sökande orden.
— Jag är så trött och rädd,
stammade hon. Jag är utan försvar, i hela
världen har jag intet som består, som
håller. Det är som hade jag gått vilse
från min egen själ. Det har växt
dammiga snår mellan mig och mitt innersta.
Jag hittar inte hem, orkar inte, hinner
inte, får ju aldrig vara i fred.
Hjälp mig! ropade hon till, kan du
inte hjälpa mig, o syster, o stjärna,
som jag älskar och hatar.
Hon lyfte sitt tårdränkta ansikte och
såg på Maria med osaliga ögon.
— Ja, ja, hatar, viskade hon hest,
för viddernas skull omkring dig, o stjärna,
din evighet, din okuvlighet därinne i
din själs stilla fäste. Vad ville inte det
blinda krypet ge för en enda stråle av
ditt ljus!
563
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
