Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Martas del. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B
Martas del
Av Anna Len ah Elgström
OLEN STOD över bergens
vilda spetsar, bleka flammor,
lysande med månglans ur
dalarnas mörkblå famn.
Mot de skuggade stupen skeno
husen vita i den lilla staden, vilken låg
innästlad i palmdungarnas gröna massor
vid deras fot.
Himlen var stålblå med små hårda,
kritvita moln, hastigt drivande med
vinden. Den blåste kvävande het i
hastiga stötar och förde med sig en
underlig, sötaktig stank, beklämmande likt
olyckans hemska andedräkt.
I den tryckta tystnaden mellan
vindkasten ljödo dova klagorop ända ut i
öknen, där Marias och Martas hydda
stod.
Pesten rasade i staden. Marta
vandrade på trötta fötter från hus till hus
och försökte trösta mödrarna, vilka
be-gräto sina barn och inte ville låta trösta
sig.
Men härute härskade ännu
zenithstundens andlösa frid. Den oändliga,
bleka cirkeln utbredde sig naken och
tyst i solen. Allt var så ljust att det
var nästan osynligt i den skärande
tystnaden. En sekund till och detta dis av
färgers ekon, färgers bortdöende fantom
skulle vara borta, likt hägringarna, där
de lyste och försvunno i fjärran, som
en drömmandes drömmar.
Maria satt på sin tröskel med slutna
ögon. Hon behövde icke se mot
horisonten, där himlen och öknen möttes
. likt två sällsamma läppar, för att känna
viddens närvaro som något hemlighetsfullt,
oändligt mildt.
Välsignad var öknen av Mästarens
fotspår, förklarad för alltid av hans
ansiktes ljus — ett med hans drag till
slut i hennes minne.
Just här på tröskeln hade han
brukat vila, försjunken i åskådan. Hon satt
åter vid hans fötter och såg upp i hans
otroliga ansikte. Hans leende över allt
förstånd — öknens glimmande rand
tycktes ljusna av det.
Därute vilade hans själ. Där fanns
icke längre lögn. Där härskade tystnaden.
Men blott i tystnaden levde sanningen.
Ju längre den varade ju enklare blev
allt den drömmande Maria. Blott liv
och död, smärta och kärlek blev kvar,
och till slut smälte allt samman i
hängivelsen.
Hon kunde icke längre skilja mellan
sig själv och det stora ljuset.
Hon såg rakt in i solen, svävande i
outsägliga rymder. Bergens blödande
rosenglans voro hennes vingar.
Hägringarna blevo hennes tankar. Hon kände
hans leende vid horisonten. Allt
omkring henne viskade med hans röst:
Si, jag är när dig alla dagar intill
världens ända.
Med sina vidöppna orörliga ögon
skådade hon himmelen. Här var den.
Paradiset var överallt.
Marta böjde sig över henne:
— Syster, syster! ljöd hennes röst,
ett armt, ångestfullt, jordiskt ljud i
hennes saliga öron, hennes eviga hjärta.
562
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
