Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Degas. Av André Salmon. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
André Salmon
temperamenten —• i sin mest betonade,
mest medvetna personlighet från början
stå i skuld för något till Degas. Även
om det är Cézanne som har lagt detta
något i deras händer.
Det anspråkslösa i Degas’ ämnen
skulle i och för sig hava varit
välgörande; på samma sätt som hos Cézanne.
Faran kunde ju legat nära till hands att
uppegga den våldsamma
anti-impressi-onistiska reaktionen genom att alltför
nära följa Seurat, denne ärelystne
konstnär utan hänförelse, som bars upp av
sitt medfödda geni för den stora
kompositionen.
Genom att vilja börja om helt på nytt
för att återfinna konstens »stora principer»
och genom att uppsöka till och med
Afrikas och Polynesiens bildsnidare (det är
den moderna konstens tragedi),
underkastade man sig på samma gång
primitivismens begränsning. Degas’ anspråkslöshet
hjälper till härvid. Degas lär, att alla
ämnen äro upphöjda och att hans
gestaltningsförmåga, som skapar harmonisk
enhet av en dansös’ benrörelser vid
övningarna och gör det genom det samband
den skapar mellan denna »volym» och
de andra i rummet och i förhållande
till detta rum, att denna
gestaltningsförmåga är mycket mera värd än den
rika fantasien.
*
Ingen mästare, erkänd såsom sådan,
har stått så farligt långt på sidan om
sin tids människor som Degas, som
dock målade sin tids liv. Jag vet icke
om hans dåliga humör var nödvändigt
för att av honom göra en enstöring.
Hans lärjunge Forain slösade alltför
mycket bitter hänförelse på små
arbeten och tog journalistiken till hjälp för
att fullborda sitt verk. Henri de
Toulouse-Lautrec fortsatte Degas, liksom
han fortsatte den populäre jätten Dau-
mier. Dock förblev Degas ensam.
Orätt-visligen ? Snarare oundvikligen. Att se
rakt fram, det är redan att se ett
bortom. Huru många blickar förmå det?
Vi hava under de sista åren
upplevat en reaktion, en revolution, som till
sin natur måste bliva allomfattande. Men
är det icke så — och detta skulle kunna
göras till föremål för en lång studie — att
man redan nu kan se konstnärer
isolerade genom mångas förnekande av dem
eller också genom deras egen heroiska
frigörelse från gårdagens sanningar, vilka
visa sig ej vara annat än kompromisser?
Édouard Degas stiftade icke gärna
lagar, såsom dessa förkunnare av nya
sanningar. Han har icke föregivit sig
vara annat än en realist, och även av
det skälet har hans tidevarv misskänt
honom.
»En målare av skrupulös sanning»,
lära oss handböckerna. Hans
sanningskärlek ledde honom, medan hans
kamrater helt uppgingo i ljusfantastik utan
att ana något därbortom, till
beundransvärda, stundom geniala deformationer
långt innan det blev schablon att
deformera, under förevändning av
exempelvis dynamism, även hos dem som icke
alldeles hade fattat innebörden av detta
ord.
I sanning en föregångsman, står han
ouppnådd, därför att han så starkt
kände annalkandet av en tid som skulle
återvända till Metoden.
Entusiastisk och klarsynt musei forskare,
ivrig men fruktansvärdt logisk analytiker
av alla epoker, alla strömningar, kände
Degas till allt.
En sådan kunskap löpte risken att
bli onyttig, steril. Därför att Degas
ägde denna intellektuella rikedom, var
o 7
en otröttlig granskare av ett liv som
han föraktade, övertygad om att
fulländningen endast fanns i harmonien hos
delarnas förhållande till det hela, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0640.html
