Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk dramatik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
Förbittrad mot ödet och tärd av ånger över
sin otrohet har hon kämpat genom ett helt
liv i bitter fattigdom för att hålla sitt och
de sinas rykte fritt från varje fläck;
skammen, som vidlåder deras namn, får ej
ökas. Men förgäves — en av hennes
döttrar, den som hennes älskare var far till,
rymmer bort med herr Nils, sonen till den
man som hon tror vara skyldig till det
hennes make påbördade brottet. Dottern
kan dock inte bära bördan av modrens
hat; hon kommer döende tillbaka hem.
Men fru Sisela vill icke förlåta henne;
grä-melsen över det egna felsteget har gjort
henne omänskligt hård mot allt som liknar
detta. När skådespelet börjar, ligger dottern
på bår. Fru Sisela vägrar att se henne,
trots de båda övriga döttrarnas böner. Då
kommer herr Nils dit, dels för att än en
gång få se den döda, dels för att bringa fru
Sisela ett budskap — hennes mans oskuld
är bevisad, den som begått brottet och
anklagat honom därför var hennes forne,
nu avlidne älskare. Hon nekar först att
tro honom, sedan att ånyo resa målet för
att få åter gods och ära. Då de övriga
bestorma henne om en förklaring på denna
gåtfulla vägran, erkänner hon sin länge
dolda hemlighet. Och med bekännelsen
är det som om hennes bottenfrusna inre
med ens tinade upp; den förkvävda och
nedtrampade kärleken strömmar äter genom
hela hennes väsen och fyller henne med
en sådan lycka, att allt, till och med
döttrarnas hårda ord, endast kännes som en
befrielse. Och försonad med livet och med
sig själv böjer hon ändtligen gråtande knä
vid den dödas läger.
I fru Sisela har Ugglas skapat en
karaktär av gripande liv och sanning. De
övriga personerna tjäna egentligen endast till
att frambringa den rätta stämningen
omkring henne, något som även i huvudsak
lyckats. Det arkaiserande språket är i regel
mustigt och märgfullt, även om det stundom
slår över i väl stor ordrikedom. En enda
vägande anmärkning skulle kunna framställas :
fru Siselas svärmoder, en nära hundraårig
gumma, vilken oavbrutet frammumlar bibliska
profetior, som stå i ett hemlighetsfullt
samband med de stundande händelserna, intar en
oproportionerligt stor plats, och hennes långa
tirader verka till sist tröttande enformiga.
Detta hindrar dock inte, att Carl af
Ugglas med »Den döda» har givit oss ett
skådespel med fast knuten handling och en
bärande huvudperson, ett av de bästa som
på länge sett dagen i Sverige.
624
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
