Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk dramatik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk dramatik
men höga majestät. Och han är beredd
att blåsa ut lampan i fönstret, symbolen
för det irrationella, översinnliga i livet, för
att endast låta lampan på arbetsbordet lysa,
då ångesten över hans ensamhet i ett
ogästvänligt universum åter griper honom och
han förtvivlad ropar på en människa. När
nu furstinnan inträder, förmår hon honom
att lova, att han skall låta sitt verk förbli
oavslutat och bege sig ut i världen för att
tillsammans med henne finna lyckan.
Men när avgörandet kommer, kan han
det dock icke. Sekreteraren anländer för
att påminna honom om hans löfte, men
han avvisar denne, som då förvandlas till
munken och i denna nya skepnad åter
lovar frälsa Faust från förintelsen. Faust
igenkänner i honom först sekretraren, sedan
sin studentkamrat, d. v. s. Satan. Under
samtalet med denne kommer han till insikt
om att det radikalt onda är den makt,
som vill förmå oss att stanna, att sätta
punkt och slut och slå oss till ro, detta
må sedan ske på vad sätt som helst. Livet
är evigt skapande, det är aldrig avslutat
och färdigt, och enda sättet att döva vår
egen oro är att låta den uppgå i livets
egen, evigt rastlösa oro. Så fördriver han
Satan och återgår till sitt verk vid skenet
av båda lamporna, den på skrivbordet och
den som i hans fönster lyser ut över
aningens fjärran rymder.
Så ter sig åtminstone för mig
huvudinnehållet i Ugglas’ bok. Men jag är långt
ifrån säker på att rätt ha återgivit hans
mening, ty »Lamporna» är en allt utom
lättillgänglig läsning. Redan språket bidrar
härtill. Dramat är avfattat i blankvers, och
Ugglas’ förkärlek för långa och invecklade
perioder gör det särskilt i denna form
ofta mycket svårt att följa hans tankegång.
Meningar på 15 versrader och mera hittar
man så godt som på varje sida. Och
bilderna florera så rikt, att deras yppiga
rankor ofta nästan helt dölja den
tankebyggnad, de kläda över. Författaren förefaller
också själv att ej alltid riktigt entydigt
kunna fasthålla vad hans symboler beteckna.
Så t. ex. är det ofta mycket svårt att säga,
vad lampan i fönstret egentligen
symboliserar — kanske därför att detta i och för
sig är något så vagt och avlägset, att det
nästan inte går att fixera i ord. Det kan
ej heller förnekas, att Fausts ändlösa
monologer, sida upp och sida ned, verka i gan-
ska hög grad tröttande. Överhuvud taget
skulle Ugglas’ bok vunnit mycket på, om
han hushållat bättre med orden.
Emellertid finnas många partier av
verklig skönhet, t. ex. Fausts monolog vid
Margaretas bår eller hans repliker till Wagner
i den föregående scenen. Allra vackrast
gestaltade äro dock scenerna med
Margareta i skådespelets början. Över hennes
ord ligger en skir och daggsval poesi,
liksom hon är den enda riktigt levande
människan i dramat. De övriga, även Faust, äro
snarast talande principer — helt naturligt för
övrigt, så uteslutande intellektuellt som
skådespelets pathos är. Och här har man att
söka dess väsentliga brist. Faust griper oss
aldrig på det rätta sättet, därför att han
inte är nog mänsklig. Allt vad han säger
blir ordrika lyriska filosofemer i stället för
rop ur en själ i nöd. Vem är väl färdig
att några minuter efter det han ställts
inför den människas bår, som han älskat
högst i livet, anställa betraktelser över
förintelsen i allmänhet? Kanske en person i
i en filosofisk avhandling, som iklädts
diktens skepelse, men ingen annan.
»Lamporna» är i ovanligt hög grad ett
verk på både ondt och godt, med lika
iögonenfallande fel som förtjänster. Visserligen
kan Ugglas icke sägas ha löst det
problem, han ställt upp för sig. Men det
beror väl närmast på att problemet är olösligt
eller att lösningen åtminstone är något,
som aldrig kan fångas ens i diktens gestalt,
utan endast anas som dagern över ett helt
livs tankar och handlingar. Och man har
ali anledning till tacksamhet och respekt
för hans stora uppsåt och för det
lidelsefulla allvar, varmed han gått till sin
själv-ålagda uppgift — något som är mer än
sällsynt i dagens svenska diktning.
Med Den döda har Carl af Ugglas
visat, att han kan skapa dramatik även av
annan art än det renodlat litterära
läs-dramat. Hela denna skildring av kärlekens
makt att bryta sig fram genom de
packisar, som långa år av tyst förhärdelse
avsatt i ett människosinne, och ännu som
minne göra själva förnedringen och
förödmjukelsen ljuva att bära, samlar sig kring
en enda gestalt, fru Siselas. En gång som
ung har hon älskat en annan man än sin
make och med honom fått en dotter.
Hennes man blir sedan oskyldigt anklagad för
landsförräderi och berövad liv och gods.
623
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
