Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hjalmar Branting. Av Gerhard Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G er h ar d Magnus s ön
rot. Selma Jacobsson.
Hj. Branting. 1880.
Därav måste, när den förtryckta klassen
började skaffa sig upplysning, komma
en kamp mellan klasserna, och i den
kampen tog den unge Branting helt
arbetareklassens parti. I Karl Marx’ sats,
»ali historia är en historia om
klasstri-der», fann han bekräftelsen på
utvecklingens gång och stödet för sin kallelse.
Men denna klasskamp skulle, menade
han redan tidigt, sedan den första
revolutionsyran gått över, gå fredligt tillväga;
genom de folkliga reformernas trygga väg
skulle arbetareklassen en gång vara färdig
att övertaga makten i samhället. De
många förberedelsernas mödosamma stråt
skulle så småningom fostra arbetarklassen
till att också kunna med ansvar åtaga
sig det värvet. Det var sålunda en icke
liten uppgift den unge
frihetsförkunna-ren tog sig an, men han tvekade aldrig
om vägen, han tvivlade aldrig på den
moraliskt goda halten hos den klass han
beslutat följa och leda, han tappade
aldrig modet att säga ut sin mening till de
makthavande, men heller inte nekade han
sig att inför arbetarna själva uttala vad
sanningen bjöd och vad det stora målet
ibland krävde av offer och
självuppgi-velse.
Vad det betydde för Hj. Branting
att bryta med hela den miljö, i vilken
han hade växt upp, och ge sig in i ett
under svåra födslovåndor vardande
politiskt arbetareparti, det kan endast den
fullt förstå som gjort något liknande och
som därtill betänker den tid då detta
skedde, de första åren av 1880-talet, då
de svaga ansatserna redan från en
beskedlig liberal arbetareopinion att göra
sig gällande möttes av ett kompakt
reaktionärt motstånd och de offentliga
debatterna om de mest trängande sociala
samhällsspörsmålen möttes, när de
höllos i universitetsstäderna, med den mest
auktoritativa bannlysning. Man behöver
bara påminna sig sedlighetsdebatten i
Uppsala under senare hälften av 80-talet,
som medförde varningar och allehanda
förföljelser mot de män som stodo som
inbjudare. Branting blev upprörd över
tartufferiet, som han kallade det, och
lät de så moraliska dömande
professorerna veta om att de nog aldrig skulle
ha ingripit emot de unga männen, om
dessa, i stället för att inbjuda till
allvarlig Överläggning om ett socialt ämne,
tillbringat sin tid på lärdomsstadens
bordeller.
Det har kanske varit Brantings styrka,
och det kanske hjälpte honom att lättare
träffa sitt val, att han så energiskt
alltid bekämpat hyckleriet, varifrån det än
kommit. Det har varit hans styrka utåt,
gent emot det allmännas institutioner
och deras handhavare, det har också
varit en styrka inåt, emot de element
inom hans eget parti som under sken
av lojalitet och solidaritet sökt
underminera grunden för hela rörelsen.
Visserligen har även han haft sina svaga
ögonblick, då han trott för godt om män-
650
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
