Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gossen som skulle välja yrke. Av Erhard Bäckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erhard Bäckström
finna på en passande titel och så skulle
han älta det igen. Så skulle han skriva
det, så måste han upprepade gånger läsa
igenom det skrivna, så måste han hugga
av raderna så de blevo lika långa och
så måste han skriva rent. Och när han
äntligen hade kommit så långt, så var
bara halva arbetet gjort. Med fasa och
rysning tänkte den arme Amadeus på
alla de kval han genomlidit alla de
hemska stunder han suttit där och läst
korrektur, första korrektur och andra
korrektur och tredje. Förutom tusen
andra småting som följde med. Kort
sagt: Amadeus hade visserligen
ingenting emot att sitta och läsa, men att läsa
det han själv skrivit hade på denna korta
tid blivit honom en olidlig plåga, och
hans yrke var honom som en besk medicin.
— Det måste finnas något annat,
tänkte han. Det måste finnas något
yrke som är lättare, annars står jag inte
ut med att arbeta. Det gäller att vänta
och söka, jag kanske hittar det till sist.
Genast Amadeus kommit hem
slutade han därför med att skriva vers,
och han återtog sitt dagdrivarliv från
fordom. Men nu voro alla så glada,
att de tänkte inte alis på vad han tog
sig för. Så snart de tänkte på
Amadeus, tänkte de bara på ett och
detsamma, och det var att han var skald,
och sedan var det inte mer. Och
därför fick också Amadeus gå i fred, där
han gick omkring på gatorna och slog
dank och väntade på att finna ett yrke,
som var lättare än skaldens. Han gick
gata upp och gata ner, och ibland gick
han in på något värdshus för att läska
sig, ty det hände ju stundom att det
blev lite varmt. Och sedan gick han
återigen ut och gick på gatorna och
tittade på husen och solen och flickorna,
och emellanåt nickade han åt bekanta.
Och när han blev trött på det, så lät
han bli både att nicka och titta.
Men så en dag, när det just hade
blivit nytändning igen, hände det något
säreget. Amadeus gick där gatan
utefter och tänkte på rakt ingenting, som
han brukade göra. Solen sken, och
människorna rundt om honom sprungo
fram och tillbaka. Då hände bäst vad
det var att någon slog honom på axeln.
Amadeus tittade upp. Framför
honom stod en liten vänlig man med hög
hatt och de allra mildaste ögon i
världen. Det var en man, som Amadeus
kände ända sedan barndomen och som
han brukade kalla farbror Edmund. Det
var en mycket mäktig man, mäktigare
än de flesta i riket, ty han var redaktör
för landets allra största tidning.
— Goddag på dig, Amadeus, sade
han. Du går här och drömmer som
vanligt. Du har ju gått och gett ut en
bok. Nå, hur känns det? Du kunde
gärna skriva hos mig nån gång. Nå, har
du fått mycket beröm?
Han brukade tala så, den gamle
mannen. Han gjorde alltid flera frågor
på samma gång, men i gengäld var
han inte så noga med svaren.
— Aja, svarade Amadeus. De ha
ju varit snälla emot mig. Man får ju
inte begära så mycket genast. På tolv
månvarv blir ’man inte stor skald ens i
det här landet, fast det är det bästa
som finns.
— Nej-nej, svarade farbror Edmund,
det är ju sant, det är ju sant. Hur
må dina föräldrar? Jag skall väl se till,
om jag inte kan göra något för dig.
Din bok var ju bra, både kvick och
rolig och säregen, och så fanns det
patos och djup i den. Vi ska skriva
vackert om den, riktigt vackert. Du
ska nog bli nöjd.
Många tidningar hade vid den
tidpunkten hunnit yttra sig om Amadeus
verk. Många av dem hade varit
vänliga mot honom, och många hade också
656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
