Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gossen som skulle välja yrke. Av Erhard Bäckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gossen som skulle välja yrke
varit ovänliga. Och bland de ovänliga
hade just varit farbror Edmunds, ja,
man kunde rent av säga att den
tidningen hade varit ovänligast av dem
allesamman. Men nu var det det med
Amadeus, att han var nära nog den
vänligaste själ, som hade trampat ett
par skor i det landet. Ingen var så
snar att förlåta felsteg och orättvisor
som han, ingen var sä snar att glömma
elaka människors förtal som vad han var.
— Endast det vackra, brukade han
säga, endast det är värdt att minnas, det
onda bör man dölja längst ner i själens
mörkaste gömslen och aldrig låta
komma fram.
Därför hade Amadeus också nästan
genast glömt bort allt det onda, som
hade sagts om hans bok, och det han
mindes var bara det vackra, det som
verkligen var värdt att minnas. Därför
hade han också i det närmaste förgätit,
vad farbror Edmunds tidning hade sagt,
och det var heller inte så mycket att
undra på, ty nu hade det strax gått
ett kvarts månvarv sedan artikeln stod
inne. Därför måste han nu tänka
riktigt ordentligt, innan han svarade
farbror Edmund som han borde svara.
— Kära farbror, sade han
emellertid till sist. Jag är naturligtvis mycket
tacksam för vad du vill göra för mig,
men den här gången är det nog för sent.
-— Ah, prata, genmälde farbror
Edmund, för sent! Inte kommer en
anmälan för sent. Och din bok har ju inte
varit ute stort mer än ett månvarv.
Då visste Amadeus knappast, vad han
skulle svara. Är det möjligt, tänkte han,
är det möjligt att han inte vet, att
artikeln redan stått inne! Hans egen tidning!
Det var arbetsamt för Amadeus att
tänka så där mycket, och han tog upp
sin näsduk och viftade sig om pannan.
Sedan svarade han emellertid:
— Är det verkligen sant, kära far-
42—Ord och Bild, 2g:e årg.
bror, att du inte vet det. Min bok har
ju redan blivit bedömd i din tidning.
Det var då månen stod i sista kvarteret,
och nu står den på nytt i det första.
Och sä blev den ovänligt behandlad
därtill. Är det möjligt att du inte vet
det? Läser du då inte din egen tidning?
Den vänlige farbror Edmund
stramade till, och så hostade han helt
häftigt och torrt. Och strax därefter nästan
morskade han upp sig och blev ond.
— Läst, sade han och fräste till. Läst!
Käre vän, jag skall säga dig en sak.
Tror du då verkligen att en redaktör
sitter och läser sin egen tidning? Tror
du dä det?
Och sä snurrade han rundt på
klacken och sprang därifrån. Ensam kvar
på asfalten stod Amadeus, och nu hade
han för en gängs skull fått något i
huvudet, som han gitte fundera över.
Det var bara ett månvarv som
Amadeus hade gått omkring och drivit. Han
hade kunnat göra det både två och tre,
ja kanske tio. Han var beredd på vad
som helst. I sitt sökande efter ett
yrke, som var mindre arbetsamt än
skaldens, fick han naturligtvis inte fara
brådstörtat fram. Han fick vänta och
vänta, och till sist skulle det komma
av sig själv. Och nu hade det också
kommit!
Det var så Amadeus hade velat ropa
högt, han hade velat falla ner och kyssa
asfalten, där han stod, men han gjorde
ingendera delen, ty det skulle ha varit
för arbetsamt. Han fortsatte bara sin
väg framåt, som ingenting hade händt,
han åt och drack den dagen som
vanligt, och först mot kvällen begav han
sig hemåt igen.
Just som solen nere vid horisonten
fullgjorde sitt sista värv för dagen med
att färga den strålande luftkretsen
glödande röd, just då steg Amadeus på
nytt in till sin fader. Nu visste han
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
