Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Erik Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
mistisk. De sista intryck läsaren får av
de tre män, som representera eller
uppskatta Österlandet, besegla detta omdöme.
Den gamle tolkaren av Thots lära sitter
försjunken i kontemplativ vila,
fornforskaren stavar åter kärleksfullt på de gamla
minnesmärkenas inskrifter, Akmed,
guldsmeden från Siut, färdas bort över den
gränslösa öknen mot förvisningsorten.
Om det sista årets romaner ändå på
vissa punkter äga beröring med varandra,
gå novellböckerna helt i sär. Man får
vara nöjd, om en enhetlig och personlig
ton präglar den enstaka samlingen, så
mycket mer som de novellsamlingar som
här komma i fråga, till stor del härstamma
från yngre och relativt oprövade författare.
Mellan Erhard Bäckströms första bok,
De lössläppta idéerna, »moderna fabler»,
och den sista berättelsesamlingen, Målaren
som tänkte slå igenom, ligger en roman,
Den fasta punkten. Att den sistnämnda
verklighetsbundna skildringen från en
hyreskasern i kristidens Stockholm utgör
mellanledet är mer än en slump. Ty om än den
sista samlingen i mycket anknyter till den
första, är det just den breda ramen av
reel och handgriplig vardagsskildring kring
det fiktiva och fabelartade som bildar
skillnaden. Ibland dyka motiv från »De
lös-släppta idéerna» upp igen men få nu sin
särprägel genom fyllig detaljbehandling.
Sammansmältningen av naturlig vardagston
och ogenerat fabellynne karakteriserar den
nya berättelsesamlingen.
Man har på tal om Bäckström erinrat
om amerikanska humorister med Mark
Twain i spetsen, och det sätt, varpå steget
tas från det naturliga och vardagliga till
det otroliga eller överdrivna, gör jämförelsen
berättigad. Jag kan inte underlåta att på
denna punkt påminna om att just de
amerikanska humoristernas respektlösa och
obesvärade lynne en gång verkade befriande och
eggande på den unge Strindberg, Även hos
Bäckström tjänar nämligen den humoristiska
överdriften satirens syfte, och satiren riktar
sig i huvudsak mot samtida och
uppskattade institutioner och företeelser. Det
ligger också något av naiv sagostil över
berättelserna. Det sorglösa sätt, varpå det
groteska och våldsamma inte minst i
slut-effekter tillgripes, står i släkt med
folksagans godsinta skämtlynne. Överhuvud
Erhard Bäckström.
anknyter berättartonen till det muntliga
ordets form; man kan rent påtagligt
konstatera detta genom att peka på alla de
»Och», som börja meningarna. Fullt
färdig är stilen knappast; ännu är den för
lös oc.h fallen för upprepningar, men vad
författaren framför allt vill nå, intim och
trevlig trovärdighet, det har den vunnit.
Jämför man de till syftningen likartade
fablerna, t. ex. »Den levande döde» och
»De försvunna ideerna», med titelnovellen
i »Målaren som tänkte slå igenom» och
»Den slutne författaren», får man strax klart
för sig utvecklingen mot konkret och fyllig
inramning. Den satiriska tendensen finnes
kvar, likaså det fantastiska, men inte längre
i tunn och naken genomskinlighet. Man
märker också hur det egentligen blott är
titelnovellen som helt slår över i fri
fabelhandling. De övriga bevara av
mystifikation egentligen blott en viss stiliserad
ålderdomlighet i beskrivningen på institutioner
o. d. och likaså smaken för konstig och
främmande namngivning. Annars bryter
verklighetsmomentet starkt igenom. I »Den
galne skomakaren» är detta särskilt
uppenbart.
Varmt och gemytligt är den flitiga
arbetsmorgonen på verkstaden given, liksom
hela småstadsmiljön tecknas med
kärleksfull hand. Författaren, som i allmänhet
riktar satirens udd mot förkonstling eller
humbug, ställer så mot bakgrunden av
denna lycka i det lilla den glänsande
framtid hela familjen går till mötes, sedan
dottern, den femåriga Leontine, blivit
barnfilmens stora namn. Men lyckan får ett
661
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
