Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Erik Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Lindström
brådt slut, Leontine kommer på dårhus
sedan hennes nervsystem brustit, och den
förtvivlade fadern slår i förtreten ihjäl den
store regissören Blasius, som lockat henne
till filmen. Ja, så iror läsaren och
reagerar icke nämnvärdt inför den rysliga
upplösning, dit författaren med sin vanliga
självsäkra och obesvärade ton så småningom
för honom. Då avslöjas plötsligt, att
fortsättningen på det stilla livet blott varit en
dröm, en mycket lärorik och moralisk
sådan, som fullständigt omvänder
skomakaren från alla lysande filmplaner beträffande
den lilla dottern. Ett gammalt och berömt
diktarmotiv är alltså användt men på ett
lustigt och eget sätt omstöpt framför allt
genom den duperande övergången från
verklighet till dröm. Att dupeia en läsare
det är ju författarens manér särskilt lämpat
för, och det sker på ett än mer poängterat
sätt i »Flickan som inte gjorde några
framsteg». Men vad som man särskilt bör
lägga märke till i den ovan behandlade
novellen med dess fylliga och trevna
vardagsskildring är just att det rent fantastiska
reduceras till en dröm.
Det förefaller mig som författarens givna
område ä\ en för större uppgifter vore den
rena verklighetsskildringen, gärna med den
stilisering som tycks ligga för honom. »Den
fasta punkten» var ännu för bunden av
ämnesvalet, av tidstillfälligheten, och därjämte
för löst byggd. Novellerna nå över den
på de flesta punkter och peka framåt i
bestämd riktning. Författarens böjelse för
trevsam idyll leder inte över till fadd
sentimentalitet. Därtill har han alltför mycket
humor och satirisk sälta i kynnet.
Det fantastiska elementet i Einar
Rosenborgs Den andre är av annan art
än hos Bäckström. Rosenborg anknyter
till de gamla mästarna, en Hoffmann och
Poe, i sin skildring av undermedvetna
rörelser i själens djup, av
personlighets-klyfning o. d. Att han inte når deras
fascinerande styrka i illusionens konst
sammanhänger till en del med hans medvetna
strävan att vetenskapligt förklara och
analysera och även därmed att han riktar sig
polemiskt mot en bestämd tidstyp.
När man nämnt Poe, är det helt
naturligt att tanken går till den svenske
skildraren av undermedvetet själsliv, Ola
Hansson. Det finns en anklang av honom hos
Rosenborg; man jämföre t. ex. den
skissartade första berättelsen med dess
dubbelgångarmotiv och »Hemlös» i »Kärlekens
trångmål». Den lilla skissen har för övrigt
en viss Poesk inramning, och hjälten i den
har liksom i »The fall of the house of
Usher» helt vuxit samman med sitt hem.
Ola Hansson analyserade mest det
undermedvetna erotiska känslolivet och stannade
gärna inför det tmpplösa främlingskap varje
människa var dömd till gentemot en annan.
Rosenborg slår in på liknande tankebanor.
Samma sensibla människotyp som bos
Ola Hansson talar i dessa Rosenborgs ord:
»Hur skulle två väsen kunna leva varandra
så nära, att deras puls var som en och
den enes tanke den andres känsla?— —
För ett ögonblick kunde gränserna sprängas,
men ögonblicket därpå skulle de åter vara
där — två väsen, två världar, och när
mörkret föll på och själen ropade i vånda
då var han dömd att stå som nu, utanför,
på avstånd och se mot den ljusa ro, där
hon drömde.»
Men det bör påpekas, att det yppigt
vegetativa och mjukt beslöjade som utmärker
Ola Hanssons sktivsätt så godt som saknas
hos Rosenborg.
Utförligast är titelnovellen, som
behandlar ett fall av personlighetsklyvning. Till
den bildar brevstudien »Skönhetsgiftet» ett
förstadium. I båda kan man konstatera,
hur tråden knytes från de nämnda
föregångarna till bestämda litterära tidstyper i
polemiskt syfte. I »Den andie» ges en bild
av en Uppsalastudents omedvetna
dubbeltillvaro. Om dagen går han upp i estetiskt
drömliv och eteriskt svärmeri, om kvällen
lever han som ruskig tidningsförsäljare i
Stockholm och slutar sin dag i de
smutsigaste utsvävningar. När han göres
medveten om sin dubbla existens, brister han
sönder både till själ och kropp. I några
slutreflexioiier vill författaren ställa upp
denna typ som allmängiltig studenttyp och
se förklaringsgrunden till den däri, att
den i esteticism och självgrubbel vändt sig
från verkligheten med dess politiska och
sociala krav och intressen. Skulle detta
gälla den nuvarande studentgenerationen
kan man inte gå med på författarens
påstående. Isolering, där den nu finns, torde
snarast sammanhänga med studentens
inriktning pä den begränsade praktiska
livsuppgiften och därmed sammanhängande studier.
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
