Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och åttiotalet. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Böök
I den sträva atmosfären
endast avogt skådad gäst,
boken midt i vardagsfàrgen
slungar flammande protest.
Kina-paviljongen harmset
rister sina klockor små,
nickfigurerna på spiseln
ville låta yxan gå.
Men det kan nu icke hjälpas —
boken står där likafullt,
och i bladens dunkla rodnad
viskar kvällen lika huldt.
Skönheten, den arma tärnan,
sedan dagens tvång tar slut,
flyr till dess förtrogna skugga
för att ostörd gråta ut;
och den fria sångens fågel,
undan bur och snaror frälst,
älskar trädet framför andra,
sjunger i dess krona helst.
Snoilskys dikt återger sin författares
personliga situation lika troget som
Brandes’; stämningen är vida mindre
utmanande än hos förebilden, den
mynnar ut i blid ro. Men även Snoilsky
har känt sig som en främling i sin
omgivning, med ett hetare och mera
upproriskt blod — det är därför han kunnat
bruka den symbol, som var skapad för
Lassalles och Georg Brandes’ räkning.
Själva färgen hos blodboken har
underlättat tillämpningen; det har i
aristokratiska kretsar sannolikt sagts mer än
en gång om Snoilsky, att han var röd.
Det är säkert ingen tillfällighet, att
just Blodboken, som hör till de få dikter
vari Snoilsky biktat sitt personliga
känsloliv, bär spår av beröringen med Brandes.
Den lösning, som krisen i Snoilskys liv
fick 1879, stod helt säkert i samband
med den andliga strömning, som den
danske kritikern företrädde. Det ena
genombrottet var icke utan
förbindelsetrådar med det andra. Tiden höll på
att radikaliseras, och även Snoilsky
personligen påverkades av denna process.
Georg Brandes hade sin andel i vad’
som skedde, likaväl som Henrik Ibsen.
Snoilsky stod under samma
konstellation som hela det svenska åttiotalet.
Blodboken trycktes först 1883, 111611
den är sannolikt skriven strax efter 1879,
ungefär samtidigt med Svarta svanor,
som ingick redan i andra samligen 1881.
Svarta svanor, svarta svanor
glida som i sorgetåg,
leta sjunkna solars skimmer
i den nattligt dunkla våg.
Mörk, liksom i eld förkolnad,
är den rika fjäderskrud,
näbben, stum i blodig purpur,
ännu bär om branden bud.
Vita svanor tamt i vassen
kryssa efter gunst och bröd.
Ut på djupet, svarta svanor,
ut, I barn av natt och glöd!
Svarta svanor har i idén en
påfallande likhet med Blodboken: i båda fallen
är det färgen som utgör det yttre tecknet
på en djupare liggande väsensolikhet.
Den mellersta av stroferna kommer
utomordentligt nära den tredje strofen i
Blodboken. Dikterna äro frukter av
samma inspiration. Och egendomligt
nog har även Svarta svanor formats
under tydlig påverkan från Georg Brandes.
I Den grimme Ælling har ju H. C.
Andersen skildrat diktaren, det
konstnärliga geniet, i svanhamn. Sagan slutar
med bilden av svanen, som funnit en
fristad i slottsparkens kanaler. Barnen
komma ned till stranden, kasta bröd och
korn i vattnet till den och beundra dess
skönhet. H. C. Andersen har tydligen
tänkt på ali den vänlighet och beundran,
som brukade komma honom till del, när
han tillbringade sina sommarferier på de
stora danska herresätena. Först genom
dessa gunstvedermälen kände diktaren
sig förvissad om att han icke längre
var en utböling, utan en erkänd storhet.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
