Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och åttiotalet. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilsky och åttiotalet
forundrer mig noget, at De foretrækker
Dresden for Berlin, hvor dog alt Liv og
alle Repræsentanter for de aandelige
Interesser efterhaanden samle sig. Jeg
kaldte engang Dresden ’en By der
sover som et Museum’ og sammenlignede
den i den Henseende med Kjöbenhavn.
Kun er den maaske endnu mere
livløs.» I denna kontrast mellan agitatorn,
journalisten, som behöver vara i
händelsernas centrum, midt i virveln och
stormen, och den nervöst ömtålige,
frids-älskande skalden, som ständigt sökte
den harmoniska idyllen, ligger en
förklaring till att förhållandet mellan
Brandes och Snoilsky icke i längden kunde
bli fruktbart. Men det är betydelsefullt,
att Snoilsky under den mest
disharmoniska och upprörda perioden av sitt liv
stod under inflytande av den danske
kritiker, från vilken så många
ovädersströmmar gått ut.
Brandes tyckes å sin sida icke ha
förgätit Svarta svanor, och måhända har
han varit medveten om både H. C.
Andersens och sin egen andel i diktens
tillkomst. I ett tal, som han höll i
London så sent som den 27 november 1913,
inför en publik av engelska författare,
jämförde han sig först med »den
grimme Ælling», skildrade sedan ironiskt de
vita svanornas idyll i slottsparken och
fortsatte: »Jeg derimod blev til en av
de underlige, lidenskabelige sorte
Svaner, som De ser svømme i St. James’
Park med stiv Hals og skarlagenrødt
Næb.» Snoilskys symbolik har varit
honom fullt present.
Med August Strindberg synes
Snoilsky aldrig ha personligen sammanträffat.
I rent litterärt avseende ha de däremot
icke stått varandra så fjärran som man
på förhand skulle vara benägen att tro.
Ja, man skulle kunna säga, att Snoilsky
rört sig parallellt med Strindberg och
influerats av honom just på den punkt
av sin bana, där den skilde sig från
Georg Brandes’.
Av Snoilskys brevväxling framgår,
att han intresserat sig livligt för
Strindberg; hur skarpt han än oftast uttalar
sig, finns det en underström av
beundran och sympati, som emellanåt når till
ytan. Man kan ånge, vilket verk det
framför alla andra är, som gjort intryck
på honom: Röda rummet. Strindbergs
roman kom ut på senhösten 1879; den
nådde med andra ord Snoilsky just
under landsflyktens första tid, då han ännu
var upprörd av vad han genomlevat.
Säkerligen var han under denna period
mera mottaglig än någonsin annars för
den kritik av svenska
samhällsförhållanden, som romanen innehöll.
Upprorskänslorna, tvivlet och oron hos
Strindberg saknade icke resonnans hos
Snoilsky. Första gången han, av de nu
publicerade breven att döma, nämner Röda
rummet, är i ett brev till Klemming av
den 22 november 1879. Han säger där,
att han gått länge »i det departement,
som A. Strindberg kallar Departementet
för adliga ynglingars förkovran i levande
språk (en superb definition)». Det är
betecknande att han roar sig åt
skämtet med det ämbetsverk, som han själv
tillhört. Den 27 december 1879 skrev
han till sin förläggare Seligmann, som
också var Strindbergs: »Strindberg, ja,
han är då ändtligen genial, och det på
allvar. Röda rummet med alla sina
otäckheter och överdrifter är dock en bok,
som ingen nu levande svensk författare
gör efter. För att skriva den boken,
måste man ha levat och lidit, tänkt över
mångt och mycket. — Våra
romanförfattare anse eljes dessa yrkets praktiska
förstudier överflödiga. — Jag känner ej
mannen personligen, men lyckönskar mig
till att han ej med samma talent
utko-rat lyriken till sin specialitet, ty i så
fall finge vi hänga lyrorna på väggen
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
