Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och åttiotalet. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\
Fredrik Böök
som Brandes anför i dess helhet, är
mycket riktigt Svarta svanor. Av
naturliga skäl kunde han kännas vid den.
Han anknyter osökt till den symbolik,
som han själv varit med att skapa, i
slutorden: »I disse nye Digte har vi
fulgt de hvide Svaners stille Sejlads i
blanke Kanaler og rolige Vandbækkener;
maatte vi næste Gang faa de sorte
Svaners Flugt at se! Snoilsky har her
gjort det første Skridt, han som Digter
havde at göre: at blive national, at
suge Kræfter af det inderlige Forhold til
sit Folk. Lad ham gøre det andet og
fuldt saa nødvendige Skridt: at blive
moderne, at stille sig i lige saa inderlig
et Forhold til sin Tid!»
Dessa avslutningsord visa Brandes
som den tålige och skicklige taktikern:
han ville icke helt ge Snoilsky förlorad,
han hoppas ännu på en gynnsam
utveckling och ser i Svarta svanor dess
möjliga utgångspunkt. Han är villig att
se genom fingrarna med Snoilskys
beklagliga och föråldrade patriotism, om
skalden i andra stycken artar sig bättre.
Snoilskys utveckling under åttiotalet
svarade emellertid icke mot Brandes’
fromma önskningar. Visserligen visade
redan den tredje diktsamlingen från 1883,
att Snoilsky med ali sin håg strävade
efter att komma i ett innerligare
förhållande till sin samtid. Men det skedde
på ett sätt, som omöjligen kunde
tillfredsställa Brandes. Vad Snoilsky
uttryckte var inga trotsiga
oppositions-och revoltstämningar — de skymta på
sin höjd i ett sådant poem som
Tatter-skan (juli 1883). Han besjöng icke
lidelsens och den starka individens rätt att
bryta konventioner, lagar och sedebud
— det var blott i Blodboken, Svarta
svanor, Caroline Mathilde och
Kärleksgrottan vid Biarritz som han i beslöjad
och reserverad form förhärligat passionen.
I stället inskärpte han barmhärtighetens,
medlidandets, uppoffringens dygder; han
tog tidens sociala fråga från den
moraliska sidan, han predikade den praktiska
demokratien som en nästan religiös
förpliktelse, han tycktes vara färdig att
offra alla bördens, rikedomens och
snillets företräden på den nya tidens altare
— den aristokratiska sensualismen och
den aristokratiska individualismen kunde
icke hålla stånd mot utilismen och
altruismen. Snoilsky blev Brandes för
human och för etisk. Under åttiotalet
blev den danske kritikern allt mera
fientlig mot socialismen och demokratien —
de hade för honom varit medel, icke
mål — och hans förkunnelse fick allt
mera den stora geniala personlighetens
rätt till medelpunkt.
Nietzsche-inflytan-det bragte slutligen denna sida av hans
åskådning till fullt genombrott. Det är
karakteristiskt, att han aldrig fann skäl
att syssla med Snoilskys senare diktning.
Det var säkerligen icke blott de
patriotiska Svenska bilder, som lämnade
honom oberörd; han stod utan tvivel
kylig även mot den sociala
tendensdiktningen, och Ann-Charlotte
Leffler-Edgren nämnde också i sitt förut
citerade brev till Snoilsky från 1887
Brandes bland renegaterna. I sin
Snoilsky-essay gjorde han 1902 det lilla tillägget,
på tal om skaldens bristande
modernitet: »Han blev Nutidsdigter paany i en
senere Samling med Digtet I
porslins-fabriken.T Denna intetsägande
anmärkning är allt vad han haft att yttra om
den nya fasen i Snoilskys poesi.
Att deras vägar gingo åtskils
bekräftas av den vänskapliga
brevväxlingen dem emellan, där tonen trots alla
försök till närmanden är främmande. I
ett brev från januari 1884 berättar
Brandes om sitt oroliga liv med dess
ständiga strider och ansträngningar — hans
sexåriga Berlin-vistelse var just slut —
och han tillägger litet spetsigt: »Det
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
