Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och åttiotalet. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Böök
Och paleotyper som dyrkas på bokauktion,
de skola hamna i hokarbo’n;
då båtar ej inför sanningens majestät
att bara vara en raritet.
Och ordet gäller ej mera för det, •
om tryckt på papper eller pergament.
Då bli de yttersta kanhända de främsta,
och månget som blev å båle bränt
skall kanske bli det förnämsta.
Dä kommer kanske e?i dag Er tur,
som nu behandlas som makulatur,
att ligga i montre på visningsdagar;
dä bindas tidningar i kalvskinnsband.,
och namnlös storhet ej mer beklagar
att han fick falla för hökams hand.
De här kursiverade raderna komma
mycket nära en dikt av Snoilsky, som
trycktes först i femte diktsamlingen, men
som helt säkert skrevs på åttiotalet,
troligen efter det att Snoilsky läst
Strindbergs diktcykel.
Allt pä sin rätta plats.
Vi lyssnat till månget ord av gull:
det sköna finns till för sin egen skull,
då allt som tjänat för dagens strid
förkastas och glömmes — det haft sin tid.
Så kommer allt på sin rätta plats:
demanten hamnar i ett palats.
På purpursammet han vilar tryggt
och strålar och småler åt tidens flykt.
På något slagfält en simpel sten
finns vräkt i dammet bland murkna ben,
en sten, som ingen tog upp och behöll —
men just för den stenen Goliath föll.
Det är ytterst betecknande, att den
symbol, som Strindberg begagnade, är
hämtad från hans erfarenhetssfär som
bibliotekstjänsteman, medan Snoilskys fantasi
rör sig på ett område, som ligger
mynt-och medaljsamlaren närmare. Och det
är lika karakteristiskt, att Snoilsky icke
är säker på framtidsrevolutionen; han är
beredd på att skönhetslivets egoism
alltid till slut skall fälla utslaget. Den
Gautierska form-estetiken satt trots allt
djupt i blodet på honom; han visste att
bysten, reliefen, det fulländade konst-
verket överlever samhället, la citè; han
hade en gång skrivit en melankoliskt
leende sonett om den gamla krukan av
saxiskt porslin, som en gång blev bytt
bort mot ett helt gardesregemente.
Fem hundra tappra hjärtan brista hunnit.
Den gamla krukan, hon står ännu bi.
Det var en alltför stor olikhet i
temperament mellan de båda svenska
författarna för att någonsin ett naturligt
förhållande skulle kunna uppstå mellan
dem. Alla Strindbergs forsyndelser mot
den goda smaken och takten, hans
måttlösa utbrott och hans grymma övergrepp
mot enskilda personer, först och främst
mot hustrun, kunde naturligtvis icke
undgå att uppröra den behärskade och
aristokratiskt förbehållsamme skalden,
som hade en mycket strängare
heders-kodex. Snoilsky ogillade visserligen
åtalet mot Giftas, och var under vissa
förutsättningar hågad att demonstrera
däremot, men han ogillade å andra sidan
lika livligt själva boken och dess
»hånfulla gyckel».
Endast vid ett bestämt tillfälle trädde
Strindberg i personlig förbindelse med
Snoilsky. Nyårsafton 1885 skrev han
frän Grèz och anhöll om Snoilskys hjälp
till att från den Lorénska stiftelsen
erhålla ett anslag på 3,000 kronor; det
var för att kunna utföra sitt stora
planerade verk om Europas bonde. Det
låg i själva verket en viss logik i att
han hos Snoilsky förutsatte ett intresse
för denna angelägenhet — han ville ju
lämna det rent estetiska arbetet för att
gripa sig an med sociala frågor i
utilis-tisk anda. Det borde stämma med den
bild han 1886 tecknade av Snoilsky,
stödd på dennes sista diktsamling; och
i själva verket hade Snoilsky ju också
varit tilltalad av åtskilligt i Likt och
olikt. Emellertid ställde sig styrelsen
för den Lorénska stiftelsen avvisande,
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
