Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Anders Zorn. Några ord om hans personlighet. Av Måtte Schmidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ander s Zorn
under hela hans arbetsfyllda skaparetid
existerade för honom ingenting annat
än hans konst och han själv. Allt annat
var komparser, oväsentligheter, som föga
kommo honom vid. Och vilken seg energi
han utvecklade när han brottades med
en uppgift. Det berömda självporträttet
med modellen i ateljén, som utställdes
1896, hade en lång tillblivelsehistoria. I
över ett halvt år höll konstnären på med
sitt verk. Målade om det flera gånger,
för att slutligen fyra dagar före
utställningsdagen kassera allt och börja från
början. Allt det föregående hade endast
varit en utvecklingsprocess, som gjort
klart för honom vad han ville och inte
ville. Han hade genomarbetat och
genomlevat alla möjligheter, tills resultatet
stod klart för hans inre syn och han
kunde göra det hela färdigt som på lek.
Natteffekt, som hänger i Göteborgs
museum, kan berätta samma historia.
Tvenne studier, som finnas kvar i fru
Zorns ägo, skvallra om skaparmödan,
medan det färdiga konstverket lyser och
ler mot en som vore det födt i en
gudaingiven stund.
Och så ibland — ofta —- var verket
— mästerverket, ett ögonblickets barn.
Jag tänker just nu på den bekanta
en-timmes-seansen hos Renan. Zorns vän,
den förut omnämnde Dayot, hade
lyckats övertala Renan att sitta för Zorn.
Renan hade emellertid ställt upp som
ett oeftergivligt villkor att det hela
skulle gå i en sittning och att denna ej
fick vara längre än en timma. Det var
med en viss berättigad stolthet som
Zorn talade om denna underbara timma.
Och hur han sedan när slaget var
vunnet kom överens med Renan att måla
honom efter sin återkomst från Sverige.
Därav blev emellertid intet. Två
månader senare var Renan död. »Han
skrev strax innan», berättade Zorn, »ett
förtjusande brev fyllt av poesi, som
Anders Zorn och Emma
L a m m. 1885.
jag gömmer med stolthet, ty han skrev
sällan brev. Det fick hans hustru göra.»
Den sista anmärkningen låter rätt lustig
i Zorns mun. Han hade nämligen
samma lilla idé att låta sin hustru sköta
korrespondensen. Kanske fick han den
idén från Renan.
Grafikern Zorn ställes i allmänhet av
den nutida konstkritiken på ett högre
plan än målaren. »Den störste efter
Rembrandt» skrev Karl Madsen efter
mästarens död. Zorn själv var av en
annan mening. Han höll svartsjukt på
sina målningar. Jag minns en gång —
en natt — i hans vackra hem med den
underbara utsikten där uppe på söder,
hur superlativen flödade när talet föll på
hans etsningar. Zorn satt tyst, och när
de andra gått — på grund av
tröghetens lag blev jag sittande kvar — sade
han lugnt och medvetet: »Det där om
etsningarna, det är fel. Det är mina
målningar som skall bevara mitt namn
åt framtiden.»
En av hans lärare, Georg von Rosen,
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
