Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ludwig van Beethoven. Till hundrafemtioårsminnet. Av Julius Rabe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ju li ti s Rabe
drages instinktivt mot framtidsvärdena.
Vad som var framtid hos Salieri och
fick bli frö till en ny utveckling, det var
just hans uppfattning av det
musikaliskt-dramatiska uttrycket. Många satser av
Salieri-Mosel kunde man tro vara skrivna
av Richard Wagner. Som estetiker
härstammar Wagner i rätt nedstigande led
från Salieri, och som musiker ansåg
han sig själv komma närmast från
Beethoven, vars musik han tolkade
såsom ett slags musikaliskt drama utan
synlig aktion.
Ligger det då icke nära till hands
att sätta även Beethoven i ett närmare
släktskapsförhållande till Salieri? Skulle
han ha sökt något annat hos sin lärare
än de unga romantiker, som kommo att
mera direkt förmedla sin mästare med
Richard Wagner? Och om »Ah, perfido»
är en frukt av studierna hos Salieri, så
bör det observeras att detta stycke icke
behöver uppfattas blott som en övning
i musikalisk deklamation av italiensk text.
Det är i vida högre grad en etyd i
musik-dramatiskt uttryck, och det målar
med tydlig avsiktlighet affekter i tidens
stil. Man kan därför våga ett antagande
att detta »affektmåleri» -— för att
begagna ett gammalt uttryck — varit
ämnet för Beethovens studier hos Salieri.
‡
Med Mannheimer-stilen som stilistiskt
grundmaterial och ledd av övertygelsen
om musikens förmåga att ge ett
otvetydigt uttryck för känslo- och
karaktärsföreställningar gestaltar Beethoven i sin
konst vad revolutionstiden och dess
eldiga frihets- och mänsklighetsideer väckt
till liv inom honom. Han bäres upp av
samma entusiasmens stormvind som
revolutionens folktalare. Med tillbakastruket,
vildt fladdrande hår talar han — på sitt
språk — till en myllrande
människomassa, som han vill elda upp till tro på
sina ideal. Han kan tala om kärlek
och svärmeri, om stilla sorg, han kan
berätta om naturen, som han så mycket
älskade, om dess storhet och dess lugn,
han kan skildra kampen mot vrånghet och
ofrihet, ångesten och raseriet, segern och
dess glädje. Intet är honom främmande.
Men alltid avkläder han det allt tillfälligt
och smått och framställer det i
monumental enkelhet. Mänskligheten är hans
»publik».
Men — detta är icke hela Beethoven.
Det är icke den gamle Beethoven, de
sista kvartetternas och sonaternas, den
stora mässans Beethoven. Men det är
den Beethoven, som firat sitt jubileum
under denna konsertvinter. Publiken,
ja en stor del av våra musiker, känna
icke den senare Beethoven. Dennes
konst är icke aktuell, den betraktas i
bästa fall med vördnad och respekt, den
älskas icke.
Det stilistiskt utmärkande för denna
sista period hos Beethoven kommer
mycket hastigt. Ytligt sett blir hans musik
enklare och klarare, den mister något
av sin dramatiska spänstighet — den
nionde symfonien utgör ett karakteristiskt
undantag från hans övriga produktion
under denna tid —, och den betonar
starkare än förr alla detaljer. Uttrycket
flyttas liksom från den stora linjen till
enskildheter och övergångar.
Det ligger något av symbol i det
faktum, att denna sista period i
Beethovens konst inledes med romanscykeln
»An die ferne Geliebte». Och i den
klingar något av en avskedsstämning.
Beethoven vänder sig bort från världen,
och den sista han sänder en hälsning
är »die ferne Geliebte». Han blir
kontemplativ och inåtvänd, och än mer än
den yttre stilen ändras den inre
karaktären av Beethovens musik.
Hans dövhet har nu blivit fullständig.
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
