Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Max Reinhardt 1920. En karaktäristik och en värdering. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Max Reinhardt 1920
gardinen, de fladdrande papperen på
bordet, gungstolen som gungar svagt — allt
detta döda lever och rör sig och har en
vidrig individualitet. Till detta den
orörliga halvgamla kvinnan i sin stol och
tjänarinnan i bakgrunden, som lotsar sig fram
mellan möbelstaplarna — två råttor i sitt
hål, den ena fet och lurande, den andra
opersonlig och luggsliten. Hur storartat
är det icke givet! Diktaren har förlänat
ingredienserna, tecknat konturerna —
scenledaren har fyllt i med färg och liv och
lagt till med den verkliga konstnärens
säkra och djärva hand. Detta är verklig
storhetl Reinhardt har för övrigt sett med
friska ögon på Shakespeare och klassikerna,
fått ut nya lustigheter och kuriosa ur dem
— det är redan något; men med sina
scenbilder oc:h sin instruktion till Dödsdansen,
Spöksonaten och Pelikanen har han gjort
en fullkomligt ny insats i dikt och
teaterkonst på en gång, fulländat en dramatisk
stil som är modern därför att denicke
beror, som den gamla stilen, uteslutande
på replikernas tillskärning och scenernas
följd- och kontrastverkan. Enbart det
räcker för en mans ära och historiska
betydelse.
III.
I Köpmannen i Venedig var på
gammalt vis Shylock huvudpersonen. Han
blev det med nödvändighet, därför att
Helene Thimig icke i något avseende
räckte till som Portia och därför att
Bas-sermann själv är en stark och myndig
personlighet, som icke låter något tillfälle
till självständig insats gå sig ur händerna.
Det var en helt realistisk Shylock, ungefär
av den art som fått kropp på nordisk
scen av Emil Hillberg och Karl Mantzius.
Denna Shylock var icke patetisk och
vädjade icke till sentimentaliteten. Han kom
ur Gbetton som en annan vulgär jude,
driftig och snål och o vårdad, sträv i målet;
men det glimtade till i hans tal och i hans
blick en eld av primitiva drifter. Figuren
var levande men befann sig aldrig i vila
och ställde sig aldrig i skuggan. Han
trampade omkring med sin gungande,
hasande gång, grimaserade, morrade
oartikulerat när han icke hade något att säga;
hans stämma löpte över en ofantlig skala
av uttryck från skrovligaste bas upp till
pipig diskant. Det var en omfångsrik och
Foto. Hertel. Berlin.
A g n es S t r a 11 b so m Lady
M11-ford i Kabale und Lie be.
mäktig prestation, men den bjöd icke på
ny konst utan var snarare en uppvisning
av gammal solid tysk teknik.
I Tolstojs Er ist an allem Schuld
agerade Bassermann på helt annat sätt: där
återkom Lessing-teaterns diskreta och
måttfulla helhetsverkan. Själva stycket är en
realistisk miljöskildring med tolstojansk
tendens; men denna tendens är uttryckt
med fina och knappa medel, halvt
nykterhetspredikan, halvt en förkunnelse av
de djupt mänskliga sidorna hos den ryske
bonden. Typerna äro lätt och säkert
tecknade: den blodfulla, bråkiga, hjärtans
hyggliga bonden och slusken med sina
uppsnappade rester av
socialistisk-anarkis-tisk, vi kunna nu säga bolschevistisk
åskådning, sin överlägsenhet som bildad person,
ingen tjuv för ali del, men en expropriatör!
Halva Bassermanns konst var här att verka
med sin person: den gängliga figuren
insnodd i sina trånga kläder, med det grå
tukthusanletet utsträckt mot dem han
talade med, såg ut som en mänsklig kråka.
Perfekt var den konst varmed hans rörelse
över bondens ädelmod klargjordes — en
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
