Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Max Reinhardt 1920. En karaktäristik och en värdering. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August B r un i ti s
nande teknik alltid beredde njutning även
i de otroligaste dåraktigheter. Men Helene
Thimig — ack, hon parodierade slutligen sig
själv: hennes våpiga språng, hennes tomma,
fadda leende, hennes än jamande än fräsande
tonfall, det var kuriösare än någonsin.
Man beklagade att den tragiska
slutversionen icke följts så att verkligen
dramatisk rättvisa bleve skipad.
Men även som teatralisk idé — är
det så säkert att denna Stellainkarnation
var riktig? Det är lysande djärvt att
spela stycket i tidens anda; men kan
andan reproduceras? Försöket bygger på
tidens ton i skrivna dokument och
samtida bilder, men man vet icke hur
mycket av charge, av manierism som
faller på dokumentens upphovsmän. Det
gamla skall helst rekonstrueras i en ny
anda, med sikte på det evigt mänskliga,
det bestående i det förgängliga. Det
kulturhistoriska, ett tidsmod, kan icke bära
upp någon framställning av klassisk dikt.
Men även med denna reservation är det
en föreställning som ger att tänka på och
väcker beundran genom sin oförfärade
konsekvens. Ingen som såg den skulle
velat gå miste om den.
Flera av dessa skådespelare spände
över ett stort register, som inneslöt tragik
och komik, stil och naturalism, ungdom
och ålderdom. Ingen gjorde det med så
suverän lätthet som Agnes Straub.
Hennes lady Milford var ett tekniskt nummer,
avlevererat med brio, hennes Cecilie en
orgie av känslosamhet och äkta känslighet,
hennes Modern i Pelikanen ett mästerprof
av modern stämningskonst, byggd på det
omsorgsfullaste naturstudium. Hon var
detta inferno-hems ohyggliga genius — en
modern Klytemnestra, hos vilken själen är
i trasor, en skugga som automatiskt
upprepade sitt virriga förgångna, då hon
satt i sin stol blekfet och orörlig, men
ångestfullt och hätskt vaken, då hon trådde
sin dans och nynnade valsmelodien, då
hon grät över sitt elände — på varje
punkt i dramat fascinerade hon oss. Det
var en storartad skapelse av Reinhardt, det
var en icke mindre storartad skapelse av
Agnes Straub. Men var det också
Strindberg ? Jag tror att författaren tänkt sig
en mera demoniskt imponerande typ, icke
i det yttre fullt så vidrig; man bör se att
hon kunnat vara värd åtrå för icke så
länge sedan. Men det är en småsak. Det
väsentligt Strindbergska fanns där, och det
kuvade med sin fantasi och sin lidelses
makt. Man glömde, att handlingen dock
rör sig på det lägsta plan, mest om mat
och ved, och att det som sätter rörelse i
den är det svaga påfundet med ett brev
från den döde fadern till sonen. Man
upplevde den stora konstens underbara
transsubstantiation : det ohyggligas, förvridnas
och smutsigas förvandling till tragisk
njutning.
IV.
Och facit av ovanstående skulle bli:
Reinhardt är stor — och liten, stark —
och svag, en jätte där det fordras styrka
och tyvärr också där det fordras finhet
och varsamhet. Det är icke just ett
upplysande resultat; men det visar, att han
med sin utomordentliga inspirerande och
organiserande förmåga är underkastad varje
ledares lott: att icke fullt kunna behärska
allt sitt material och icke alltid vara på
höjden med sitt geni. Kanske har han
tröttnat en smula på vanlig teater — hans
företag med cirkus i Berlin och hans
planer i Salzburg kunna tyda på något sådant.
Men om den stora konstnärliga
sensationen denna gång uteblivit annat än i
något enstaka fall, så beror det också på
att vår egen teaterkonst avancerat, icke så
mycket i fullt påtagliga resultat som i en
allmän iver efter en höjning av kvaliteten
och i nya strävanden och experiment. Vi äro
åtminstone teoretiskt orienterade. Teatern
i Sverige har hållit på att förlora en förnäm
och kräsen kärna av sin publik, den
mäktiga minoritet som bestämmer något i ali
kultur. Man kan hoppas att teatern står
i begrepp att återerövra denna publik. I
så fall har det blivit möjligt icke minst
genom Max Reinhardts uppryckande
inverkan.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
