Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Max Reinhardt 1920. En karaktäristik och en värdering. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Max Reinhardt ig20
Thimig är ingen humbug — så långt
ville väl icke ens hennes argaste
vedersakare gå; det är en skådespelerska med
en viss torr karaktär, som jag redan
kallat naivistisk, och kanske också med
vissa förutsättningar för karaktärskomik.
Till Portia och till Stella duger hon icke.
En Portia som saknade gestalt och
hållning, som nästan måste umbära det
betydelsefulla ornament, som heter näsa, vars
tunna röst, för att göra sig gällande, måste
draga ut vokalerna till ett klagande
jamande läte och ständigt upprepade, två
eller tre mimiska schabloner — det blev den
underligaste Portia som någonsin sagt dessa
stolta och muntra ord. Var fanns det
furstliga, den självmedvetna värdigheten
som har så lätt att axla karlkläder, den
blonda venetianska renässansfylligheten?
Det var bedrövligt; men till stöd hade denna
underliga Portia fått sådant följe som den
grova, något bedagade Nerissa och den
långa, sömniga, halvblonda flicka som
hasade sig fram i stora klacklösa skor och
trodde att hon spelade judens vackra,
svarta och farliga dotter. Här hade
Reinhardts excentricitet skenat i väg med hans
förstånd. Det var något i stil med den
makabra Othello-föreställningen förra
gången. Man kom att tänka på uttrycket
»Regisseur-Grössenwahn»: allting går an för
mig, bara jag går på och låtsas om ingenting!
Med de tyska klassikerna gjorde
Reinhardt något betydande. Både Kabale und
Liebe och Stella passade de krafter han
just nu hade tillgängliga. Det blev en
förunderlig stilens konsekvens över båda
dessa föreställningar, så grundligt olika de
än voro varandra. Det stormiga och
pojkaktigt förvuxna i Schillers ungdomsdrama
fördjupades till manlighet, man kände den
dramatiska nerven tvärs genom
orimlig-heterna, det stort tänkta i scenernas och
personernas kontrastverkningar steg fram.
Stella blev en kulturhistorisk
teaterförevisning spelad i den tyska
ung-romanti-kens egen sentimentala stil. I båda fallen
bidrogo Agnes Straub och Wilhelm Dieterle
starkast till den stora verkan. Helene
Thimig som Stella följde samma linje, men
hennes personliga egenheter gav ett
kari-katyriskt drag åt framställningen. De första
scenerna med de två kvinnorna i andra
akten kändes verkligen som en tidens egen
återuppväckelse; så som de talade med
Foto. Dertel, Berlin.
Helene Thimig som Stella.
varandra, så som de sågo varandra in i
ögonen och med den mest sensitiva
innerlighet följde varandras stämningar, kände man
sig buren in i de sköna själarnas tidsålder.
Storartat karaktärsfullt blev också
Fernandos och Stellas återseende, då de stumt
figurerade omkring med utsträckta armar,
som tycktes guttaperkaaktigt utdragna eller
sjönko halvt avdånade i var sitt soffhörn i
plastiska ställningar. Det var roligt, man
smålog, men det var ännu intressant. Men
sen blev det icke mer, icke mänskligare,
icke något egentligt innehåll. Denna
dubbelkärlek är — skönandarna nu och då
må säga vad de vilja —- en absurditet, och
problemet löses icke, ställningarna skifta,
icke, de tre stå där i stupid passivitet, och
upplösningen blir att de skola förbli i
denna passivitet: ei?ie Wohnung, ei?i Bett,.
ein Grab.
Som drama är det i längden olidligt
trots den förtjusande Lessingska
introduktionen med sol och vemod skiftande som
över ett vårlandskap; som skådespel på.,
scenen blir det ju längre det lider
ofelbart löjligt och utlöser till sist den
hjärtligaste munterhet. Man kunde dock hålla,
sig allvarsam inför Agnes Straub, vars
harmoniska personlighet och rika, fullto-
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
