Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - När jorden blommar... Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jane Gernandt- C lai ne
»Jag räknar med er som med en av
de fasta punkterna i mitt liv», hade
Sigvard Henning sagt, men icke brydde
han sig väl om henne? »Jag har ju knappt
hunnit lägga sorgen», sköt det vilset
genom hennes hjärna, »och var gråhårig,
innan han tagit sin examen.» Dessa
hugskott drogo dock förbi som främmande
fåglar. Egentligen funderade hon på
helt andra ting, där hon stod och såg
mot horisonten i väster. Himmelen lyste
ljusgrön vid havsbrynet, och solen hade
sjunkit i en bädd av rosor, som kastade
skira slöjor över vattnets avlägsna
krusning.
»Liv», mumlade hon i sitt hjärta.
»O liv, hur rikt är du icke i din
oändlighet, då du skänker minuter sådana
som dessa.» Det oförklarliga, som är
andelivets frid, vaggade hennes väsen,
och det tycktes henne att hon lagt allt
tillrätta. leke hade människorna
uppfunnit odödlighetsbegreppet, det var dem
medfödt, och Sigvard Henning och hon
skulle mötas bortom vad som händer
och sker, i rymder där blott de stora
frågorna leva. Och där skulle de tala
förtroligare än en syster talar vid sin
bror, än den som älskar talar till sin
älskade. »Väsensgemenskap», tänkte
hon, »du de utvaldas arvedel, du kom
till oss i sommartider, när jorden stod
i blom», och i samma ögonblick gick
ett lågt utrop över hennes läppar.
Bakom trädgårdsgrinden syntes den unge
filosofie doktorns smärta gestalt, och hon
gick bort till honom och sträckte ut
handen.
— Välkommen, smålog hon. Hela
kvällen har jag funderat så mycket på
saker och ting. Allt har klarnat så för-
underligt, och jag har en hel del att
språka med er om.
— Jag också, mumlade han, men,
professorska . . . jag kommer inte ensam.
Fröken Drake — han såg sig om —
hat-gjort allvar av sin hotelse i middags
och rymt från den gamle. I första
ögonblicket tog hon sin tillflykt till mig.
— Till er, doktor? . .. Men . . . jag
förstår inte ...
Den unge mannen sträckte lite på
huvudet, så att hans ansikte kom i
jämnhöjd med hennes. Ett par sekunder
stod han tyst, men över den smala
munnen drog hans förbehållsamma leende:
— Vi två hålla av varandra, begynte
han efter någon tvekan, men, kära
professorska, hos mig kan hon ju inte
stanna. Och nu kommer jag . nu komma
vi båda och be om gästfrihet för henne
hos er.
Den unga änkan hade sänkt sina
ögonlock. Nu öppnade hon dem långsamt
för att betrakta den ljusklädda
uppenbarelsen av av en smidig flicka, som lagt
handen på grindstolpen och trädde in
bakom filosofie doktorn med tovande
rörelser och en mun av blek korall, sluten
likt en blomma, i det hon såg på de
båda andra.
Professorskan Dalstjerna lät henne
komma ett par steg närmare, icke alltför
nära, men hon smålog. — Ni är också
välkommen, fröken, sade hon. Jag
väntade er egentligen inte, men helt
oväntad var denna upplösning kanske inte
heller ... Doktorn uttryckte sig alltför
poetiskt, när vi skildes åt i eftermiddags,
för att så mycken lyrik inte skulle ha
en särskild mening — till och med i
sommartider, när jorden står i blom .. .
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
