Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Fot. F. Flodin.
Ivar Nilsson som Danton.
som befanns ha det röda bandet och
således vara en greve, skulle därför förmodas
böra avstå sin hustru, hör i alla fall till
de saker, som äro så dumma, att de äro
roliga.
Ett annat, roligare prov på dumhetens
charm var den nobelt idiotiske greven,
såsom han tolkades av herr Personnes
kvicka ingenium. Man minnes också med
nöje och litet rörelse grevens gamla ogifta
syster, Leontine Falk von Falkenstein,
borgerlig som endast en äldre tyska, hon
må nu vara skurgumma eller kejsarinna,
kan vara det, och spelad av vår förnämsta
karaktärsskådespelerska Tekla Åhlander.
Rhenvinsagenten, herr Johan Knäblein,
spelades av herr Winnerstrand med mycken
brio, men han ser alltid så elegant ut, att
man snarare trott han hade haft det röda
bandet i knapphålet än om foten, och så
anglosachsiskt distingerad, att man, då man
fick höra att han var från Rhenprovinsen,
trodde att han var en av de många
engelsmän som nu bo på vänstra stranden.
Det var ej alla av den stora
revolutionens protagonister som skreko så högt
som de, som förekommo i Romain
Rollands skådespel Danton på Dramatiska
teatern. Då de mera moderata vid en av
de stora parlamentariska dagarna i
konventet genom kanonmynningar i dörrarna
och under det att de mest frisinnade på
läktaren riktade sina gevär emot dem
tvungos att avhålla sig från röstning,
yttrade Robespierres vän Couthon »med mild
stämma» sedan den terroristiska minoriteten
på detta sätt trumfat igenom sin mening
och två tredjedelar avstängts från
röstningen: »Erkännen I nu, att ni äro fria
under eder överläggning?» Svaret från
moderatrevolutionärerna blev en dov,
besvärad tystnad.
Det Rollandska stycket gjorde ett
ohyggligt aktuellt intryck. Man frågade sig ej:
Kan det gå till så? Man sade sig: Så går
det just nu till på flera ställen. Men
anmärkningen om högljuddheten är
emeller-id ingen förebråelse mot att Danton skrek,
då han höll tal, ty man sade om honom,
att han »vrålade som en tjur» och att
man hörde hans utbrott »genom stängda
fönster femtio steg ut på gatan».
Riktig dramatiker är nog ej Romain
Rolland. Men 1790-talet i Frankrike hade
dramatiken i sig själv och var lika fyllt
av stora och brottsliga händelser som tiden
125 år efter flerstädes i Europa. Om också
blodet ej då flöt så ymnigt som nu, så var
det i alla fall nog till flera trilogier av
dramer.
Lucile Desmoulins’ naturliga
likgiltighet, då de »brottsliga» fördes till
schavotten och hennes häpnad, då hon en
stund efteråt fick höra, att det om ett
par dagar kunde gälla hennes Camilles
huvud, om folket skulle anse sig kunna
stå till svars för ett ytterligare steg åt
vänster, har haft pendanter i både Tyskland,
Ryssland och Finland. Märkligt är det
emellertid, vad även fullvuxna tyckas behöva
åskådningsundervisning. Är teatern ingen
»Dygdeschola», som det hette på
1700-talet, så skola är den i alla fall.
Regien av herr Olof Molander var
utmärkt av kunskap och energisk vilja.
En regissör måste vara »tyrann» i
meningen envåldshärskare, men naturligtvis en
hygglig och begåvad sådan. Emellertid
undrar jag, om ej »folket», som i detta
revolutionsskådespel spelade huvudrollen,
hade på denna Danton-föreställning litet
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
