Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Fot. F. Flodin-
Uno Henning som prinsen
i Tur an do t.
niskors mod inför döden. En revolution
kan få människorna att gå med på litet
av varje. Danton, berättar en samtida,
kysste t. o. m. Marat. Vi tycka, att båda
herrarna äro litet svåra bara att se på,
men kunna ej svara för vad vi kunna ta
oss för under revolutionära förhållanden.
Fick man i Danton vara med om
brottslighetens tillväxt under en revolution,
så gav Borgmästaren i Stilmonde ett starkt
intryck av att liksom en stor modern
svensk statsman har sagt om revolutioner,
närmast om septembermorden, att det vore
en »bister nödvändighet», så har kriget
också sådana nödvändigheter, vilka
förefalla för att använda det vänligaste ordet,
bra fula i ali sin bisterhet. Jag undrade
först: Kan ett skådespel av Maeterlinck
om hur tyskar skjuta en belgisk
borgmästare ens få den neutralitet, som ett
konstverk fordrar? Skulle ej även en
framstående jurist ha litet svårt att rättvist
bedöma en person, som våldtagit en honom
nära stående, låt vara att denne sedan
öppet erkänt sitt brott? Skulle han kunna
leta fram de förmildrande omständigheterna?
Maeterlinck, som i sin första smärta över
Tysklands låt vara politiskt förklarliga
inbrytande i hans fosterland, varit alltför
orättvis i sina omdömen, har i detta stycke,
så förefaller det mig, kanske ej nått
konstnärlig verkan men däremot gått fullt så
långt i rättvisa som man kan begära, har
blivit nästan som en tysk, om denne skulle
yttra sig om några franska uttryck för
krigets nödvändiga och hårda lag.
Obehagligheten i att under vissa
förhållanden ha en ansvarig befattning är i
detta skådespel alldeles särskilt i ögonen
fallande, då man som borgmästare i en
erövrad stad med sitt liv ansvarar för att
ingen av inkräktarens soldater dödas utom
striden. Otrevnaden och risken att vara
utsatt för hämndeakter från dem som fått
sin stad bränd eller brandskattad är så
pass betydlig, att såvidt jag vet alla
civiliserade och jag förmodar även ociviliserade
krigförande anse sig böra genom gisslan
skaffa sig relativ säkerhet och att de ha
rätt att straffa denna gisslan, om den
skyldige icke anträffas.
Så fick borgmästaren i Stilmonde
Cy-rille van Belle—herr A. Palme, hjärtans
hygglig och fin och sysselsatt med
frukt-och blomsterförädling, lida döden,
arkebuserad av den trupp, där hans måg var
löjtnant. Jag kan dock knappast tro det
vara överensstämmande med verkligheten
att som det här först bestämdes den tyske
majoren skulle befallt löjtnanten och mågen
att själv kommendera fyr! åt
exekutionsplutonen och att endast genom extra nåd
den nära släktingen blev befriad från detta
ohyggliga uppdrag. Ej ens i engelska och
franska vita kolonitrupper, där straffen
eljes äro så grymma, tror jag något sådant
användes. Och idén att anse tyskar
grymmare än t. ex. belgare och fransmän är
endast ursäktlig hos dessa två folk under
eller strax efter ett krig med tyskar.
Men det är nog sorgligt och
uppskakande i alla fall, ja rent av pinsamt
nedstämmande för åskådaren att sitta och
tänka att det allra mesta i detta skådespel
överensstämmer med hur det gick till. Det
är naturligtvis lättare att vara fattad och
lugn inför döden, då man spelar livdömd
än då man är det. Herr Palme drev
emellertid oberördheten så långt, att man
blev litet förargad.
Isabella, hans dotter, spelades av fröken
Jessie Wessel, och hon passade med sin
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
