Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sägnen om »Lycksalighetens ö» bakom Atterboms sagospel. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetteritt, nd
hans lärjungar skänkt den penselns
odödlighet på de bekanta freskerna i Villa
Farnesina.
Namnet Zefyr, »Zefiro», hade också
dröjt kvar i Italien, och alla de tre
kändaste medeltidsskalderna nämna västan
som den milde förnyaren: Dante i
Paradisets tolvte sång, Petrarca i 42:dra
sonetten efter Lauras död, Boccaccio
t. ex. i en vårskildring i sin Ameto.
Den egentliga renässanspoesien upptager
honom naturligtvis ock, jag nämner
endast Polizianos Stanze. Från Italien
följde han den övriga antika apparaten
ut i Europa och blev, mer eller mindre
vagt personliggjord, till den poetiska
allmänegendom, som återfinnes litet
varstädes i konstdiktningen — och som då
säkerligen icke blott via Apuleius
kommit till fru d’Aulnoy eller någon hennes
föregångare i sagan om lycksalighetens
ö, där ånyo avgjort personifierad. Jämte
»Flora» och »Amor» och andra leende
och lustbringande gudomligheter ingår
Zefyr sedan i 1700-talets poetiska
rokoko, där han i högsta grad hör hemma,
och övertages så av romantiken.
Atterbom har själv brukat honom i sin
ungdoms arabeskpoesi som dekorativ figur,
liksom Flora, Aurora och andra, innan
han i sagospelet löser honom från
bakgrunden och ger honom helt och
tjusande liv.
Från Apuleius finnes det ett
individuellt spår i fru d’Aulnoys saga, men
även annat än anspelningen på
Psykesagan och annat än Aeolus och Zefyr
går tillbaka till antiken. När prinsen
kommer till prinsessan Felicité, tror denna
att han är underfågeln Fenix, emedan han
varit den förste man som besökt ön —
ett lustigt drag, som Atterbom sedan
begagnat med skälmsk komik.
Fenix-sagan ha vi sannolikt äldst från
Herodotos, som i Egypten måhända hört om
fågeln Bennu, »palmfågeln» ; även Fenix
betyder palm. Hos Herodotos blir han
en gyllne och purpurfjädrad
äventyrsfågel. Där berättas, hur han kom från
Arabien till »solstaden» Heliopolis»
(egypternas Ön) för att begrava sin fader, den
förra Fenix, som han gömt i ett
myrrha-ägg; fadern hade då levat i 500 år.
Romaren Manilius som levde i andra
seklet före Kristus, har först historien om
Fenix’ självförbränning på ett bål av
kanel och myrrha, varpå han uppstår
föryngrad ur askan och blir den nya
fågel Fenix, den enda i världen;
Manilius’ verk känna vi dock endast genom
den berömde naturforskaren Plinius,
som dog 79 e. Kr. Hur pass bekant
sägnen nu var, synes av de många
olika antika författare som nämna den:
vetenskapsmän som Tacitus och
Plinius, grekiska diktare som Lukianos
och romerska som Ovidius, Statius och
helt visst Martialis; även författaren till
Apollonius av Tyanas levnadshistoria
retorn Filostratos. Judarna hade även
känt den 1000-åriga fågeln »Kol», och
Talmud sätter den i samband med
paradissägner, med kunskapens träd och
livets träd — sammanställningen har
gått in i sena tiders dikt och även i
Atterboms. Och medan den hedniske
polemikern Kelsos på 100-talet fullt
allvarligt brukar Fenix som bevis mot de
kristnes föreställning om människan som
högst i skapelsen, gör den kristne
pres-bytern Klemens vår underfågel till
symbol för uppståndelsen — ett viktigt
moment i sägnens utveckling i kristen och,
kunna vi tillägga, romantisk anda. Här
taga även andra kristna författare vid;
kanske inlade redan judarne en dylik
symbolik. En annan märklig utveckling tog
sägnen i en dikt, som tillskrivits den
kristne skalden Lactantius men som
knappt äger särskilt kristen prägel —
utom i detta väsentliga, att Fenix
genom döden når evigt liv. Men här tiII-
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
