Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sägnen om »Lycksalighetens ö» bakom Atterboms sagospel. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V etter lun d
och esprit, som dock ej på något sätt
överväldiga. En återberättare av sagor
sådan som vår tids raffinerade förtäljare,
Lafcadio Hearn eller Wilde, var den goda
damen ingalunda. Hon är egentligen
rätt snusförnuftig, och den ädelsten hon
fått i sina händer har hon ej kunnat
slipa eller, kanske bättre sagt, föga
fått att utstråla sitt inneboende magiska
sken.
Franskt språk och franskt
uttryckssätt ha ju dock alltid sin hållning, sin
prägel av gammal litterär kultur i
jämförelse med det stackars nordiska bar.
barspråk, som en svensk
genomsnittslitteratör från 1700-talets midt rådde
över. Det syns på den översättning
»Hypoliti, grefvens af Duglas Historia»
som då utgavs av en »M— B***» (Bång),
en tolkning rätt nära originalet men helt
otymplig. Stundom missförstår den även,
läser »des siècles» för »deux siècles»
och skriver alltså 200 år, m. m. som är
oriktigt. Boken saknar tryckår.
I den finns ju hela
Hypolitusroma-nen, men sagan om lycksalighetens ö
gick ut på egen hand hos oss.
Veckoskriften »Artiga och nöjsamma
tidsfördrif» tryckte 1767 m:ll Bångs
översättning. Och sagan blev även ren
folkbok. Dess äldsta upplaga torde enligt
P. O. Bäckström vara från
1760—70-talet, men en mängd liknande upplagor
utkommo sedermera från skilda
tryckorter under årtiondenas lopp; långt
framme på 1800-talet t. o. m. på moderniserat
språk. Ännu 1875 trycktes i Västervik
»Lycksalighetens ö. En allegorisk (!)
romantisk (!) berättelse, som visar
lyckans obeständighet i denna världen».
Folkboken kommer fru d’Aulnoys
berättelse nära men är likväl ej en så
ordagrann översättning som m:ll Bångs.
Det synes mig ej orimligt, att den kunde
återgå till en annan version, då den icke
blott utesluter och sammandrager —
detta behövde ej visa något -— men gör
tillägg till det som fru d’Aulnoy
berättar. Då prins Adolf återförts död till
prinsessans ö, tror hon — i folkboken
— att han varit trött och lagt sig att
sova; sedan då hon ropar: »är du då
död», svarar ekot: »död!» I hennes
klagan instämma fåglar och alla djur, och
blommorna och träden vissna, medan
Avunden tillsluter ungdomskällan. Allt
detta, som Atterbom skickligt och själ
fullt begagnat (dock låter han Tiden,
icke Avunden stänga den jordiska
ungdomsbrunnen) — det finnes i folkboken,
men hos madame d’Aulnoy finns det
icke. Och då det väl är tämligen
otroligt, att folkbokens svenske översättare
på egen hand gjort dessa tillägg, som
tyckas i sagans anda, med undantag
kanske av de snusförnuftiga reflexionerna
om Avunden — så gissar man på
möjligheten av ett annat original.
Slutraderna av en bland de inströdda dikterna
översättas dock så pass lika i bägge
försvenskningarna och, vad mer är, med
samma felaktighet (eller frihet: »fidelité»
med »sällhet») — att det ej synes
tillfälligt.
Som vi sett: när han skrev
sagospelet, kände Atterbom icke
Hypolitus-romanens version, varken i original eller
översättning. Och dock förekommer i
dem en teckning av prinsessan, som
folkboken icke har men som slående väl
passar in på Atterboms Felicia:
I hennes mine lyste så väl en liflig
ungdom som et mogit förstånd. Hennes
åskådande var Majestätlighet och kunde injaga
både fruktan och kärlek på en gång (»un air
de jeunesse et d’esprit, un Majesté propre de
1’amour et du respect»).
Det är förunderligt, hur just »et
mogit förstånd» ingår i Felicias höga
mänsklighet och kvinnlighet.
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
