Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sägnen om »Lycksalighetens ö» bakom Atterboms sagospel. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sägnen om »Ly cksalig hete ns ö
När man säger att folkboken icke
har denna teckning, menar man dock
endast ordalydelsen. Eljes kallas hon
även där uttryckligen för klok, och
folkboken ger överhuvud ett visst
underlag för Atterboms så oändligt mycket
mer individuellt skiftningsrika teckning.
Folkboken var det alltså han kände
till på 1820-talet, då sagospelet
diktades. Av hans senare bekantskap med
originalet har åtminstone jag ej kunnat
se några spår i 1854 års bearbetning.
Folkboken har man alltså att hålla sig
till, när man vill bedöma, hur mycket
han brukat av sagan, då han förvandlade
den till det den blivit under hans händer.
Det visar sig, att han följer
folkboken mycket noga och icke blott
behåller fabeln i detalj — med vissa
väsentliga tillägg — utan omsorgsfullt
tillvaratager alla dessa livfulla smådrag,
som under folkbokens litterära dräkt
måhända tillhöra den rent naiva sagan.
Först sceneriet, »miljön», som man
kallar det. Företecknat i folkboken är
att börja med naturligtvis det
högnordliga landskapet med is och »glittrande
kristall», som gjort intryck på en
berättare från sydligare trakter. Det är ej
längre Ryssland utan ett nordiskt land
i allmänhet. De vita björnarna finnas
där — icke som hos Atterbom drivna
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
