Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
i Den stora donationen. Det behöver ju
ej nödvändigtvis vara på versfötter man
dansar.
Ordningens och rättvisans höga skönhet
blir ej lätt populär, men det finnes
verkligen något att taga vara på av den andan
i det välbyggda stycket, som vill belysa
det ännu 1921 på våren ganska olösta
problemet om arbetsgivares och
arbetstagares olika uppfattningar och
missuppfattningar. Klart och fast, utan 80-talisk
indignation, utan 90-taliskt lyriskt
bort-eskamoterande av verkligheten, klarlägges
här frågan.
Nå hur behandlar oo-talet — för att
tala med Strindberg — och det därpå
följande decenniet detta spörsmål?
Galsworthys ypperliga skådespel Kamp
gavs på Dramatiska teatern 1912. Det är
betydligt starkare än Den stora donationen,
men den har samma lust att skipa rätt åt
båda håll. Jag hade- dock en känsla av
att publiken även då betraktade dylika
slags pjäser som behandlande tråkiga och
smärtsamma saker, vilka man blir både
utledsen och besvärad av att höra talas
om eller se på scenen. Man ville under
80-talet, då man trodde att allt skulle bli
bra, om allmän rösträtt och en del
lagförslag genomfördes, gärna se de allvarligaste
sociala konflikter på scenen. Man var
optimist under »pessimismens tid». Nu
under de tider, då sociala brott och ej
minst underifrån höra till dagordningen på
många ställen i Europa, nu då vi kommit
in i en inre och yttre blodsålder, önskar
man få vara i fred för att se tråkiga och
hemska saker, som man pessimistiskt tror
vara ofrånkomliga, och vill på scenen mötas
av prakt och lättsinne och för resten dricka
champagne och dansa foxtrot, även om
man inte själv legat med i skyttegravarna.
Forssners skådespel visar emellertid med
verklig skicklighet, hur den i bästa
välmening och utan alla baktankar utdelade
gåvan till arbetarna akt efter akt
framkallar en hel logisk följd av händelser,
vilka sluta i katastrof, om också med
Ida-vallsperspektiv efter Ragnarök.
Genom en i min tanke olycklig
förändring kom slutet att verka litet för
avstubbat och avtrubbat. Ungsocialisten och
mordbrännaren Anton, väl skildrad både
av författaren och av skådespelaren Uno
Henning, som dock var litet väl gymnastisk,
11 — Ord och Bild, 30 :e årg. ~7
skall enligt texten skjuta sig, ropande till
länsmannen: »För sent, bödel,
mordbrännaren får du inte — han räddar sig till
helvete!» Nu tappas både han och hans
söta syster bort i virrvarret, och man får
dessutom ej tillräckligt den av författaren
åsyftade känslan av att arbetsfred, sluten
på grund av det som enar genom
gemensamma intressen och gemensamma humana
känslor, vinkar som ett ej omöjligt ideal.
Teatern hade i uppsättning och spel
gjort sitt på ett gediget vis. Både det
trevna lilla »slottet» och den ogemytliga
pinnigheten i Svartfors’ Folkets hus voro som
de skulle vara. Herr Bror Olssons gamla
brukspatron Stålarm hade ej bara den
myndiga rösten för sig, man kände också
hjärtegodheten. Herr Bergvall spelade
sonen och direktören Henrik Stålarm med
både kraft och naturlighet. De tre
arbetargenerationerna gamle Hansson—herr Ivar
Nilsson med medalj, dennes son Hans
Hansson—herr Axel Högel,
fackföreningsord-föranden, och sonsonen Anton, ungsocialist,
voro alla tre ypperliga illustrationsprov på
de sista fyrtio årens utveckling på detta
område. Framtiden beror på åt vilket
håll samhället kommer att luta under denna
deras dragkamp, på vilken punkt
resultanten av de samhällsbevarande och
samhällsupplösande krafterna kommer att peka
uti denna kraftparallellogram.
Det erotiska elementet var av alldeles
sekundär art. Den alltid, åtminstone
hittills, förtjusande fröken Jessie Wessel
spelade naturligt den unga, kanske av henne
dock ej tillräckligt som svenska
karakteriserade flickan. Bland det som roade mig
mest var herr Brovallius’ oläckra typ av
sulfatarbetaren Qvist. Den var återigen
genomsvensk. Det är eljest kritiskt med
arbetarfolk på scenen. Det finns
teaterarbetare ej bara bakom utan ibland också
på scenen. Måtte de senare vara lika
naturliga som de förra!
Det viktigaste med stycket var, att vi
här fingo en bit svenskt liv. Man har
anmärkt på, att skådespelet verkade
gammalmodigt. Men även år 1906 eller när
det kan tänkas ha inträffat är ett år i den
svenska historien, om också jämnt 600 år
efter Håtunaleken, som väntar på sitt
svenska drama. Vi vänta nu på nästa
svenska original och hoppas, att det blir något
mera dionysiskt eller apolliniskt eller hur
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
