Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G- Laurin
det nu heter än Den stora donationen,
men att det också blir lika vederhäftigt
som det forssnerska skådespelet.
En stormakt har alltid fiender, den må
vara hur civilisatorisk den vill. Och som
stormakter bruka vill den naturligtvis »i
enlighet med sina traditioner arbeta på
rättfärdighetens seger». Detta gäller också
stormakten pressen, »det stora Vi», som i
likhet med en allom bjudande och
suverän konung endast ansvarar inför Gud och
använder sig av pluralis majestatis. Det
krillar helt säkert rätt behagligt i en liten
underbetalad snusig landsortspublicist, då
han i bladet kommer med sitt %vi hålla
däremot för riktigast» etc.
Emellertid tycker jag, att den alltför
spridda uppfattningen om pressens, d. v. s.
tidningsmännens ovederhäftighet,
okunnighet och önskan att endast söka sitt, d. v. s.
att upplagan skall stiga, med andra ord att
deras rike skall bli större, är lika galen
då det gäller tidningsmän som då det
gäller furstar. Många sådana äro nämligen
både vederhäftiga och livade av de bästa
avsikter, då fråga är om att verka för det
allmänna bästa.
Komedien Det store Vi av
norrmannen Herman Krog visar en provkarta på
olika publicistiska typer. Den renodlade
idealisten Egil Holst—herr Hugo Björne,
vilken likt en annan kejsar Josef II saknar
greppet på denna snöda världs lägenheter
trasslar i sin välmening till alltihop. Han
var så ideell, att han såg ut att vara
dval-händt i hela kroppen, om nu detta var spel.
Alltför renhjärtade herrar få nämligen
ganska ofta något av rörande tafatthet. Av
den korrekte, torre Arnesen,
redaktionssekreterare, gjorde herr Rudolf Wendbladh
en verkligen rolig tråkig människa, och av
den lättsinnige, frisinnat cyniske eleganten,
som håller sig ifrån allvarligt arbete och
verkligt ansvar, så att han kan bekosta sig
en mera bred livsuppfattning såsom en hel
del konstnärlige och litteräre dögenixar ofta
för sed hava, utformade herr Gösta Ekman
en särdeles kostlig figur. Idén att låta
hela samhället inklusive de unga flickorna,
till vilkas förmån Holst ingrep i sina
artiklar, som handlade om hur
butiksflickornas underbetalande driver dem i
prostitutionens armar, uppröras mot tidningen är
verkligen god, och höjdpunkten nåddes då
flickorna själva ställde till protestmöte.
Redaktör Welle—herr Gunnar Klintberg
spelade ypperligt en ovanligt manlig och
trevlig, något obegåvad hederskula, torde
vara rätta ordet, och måste avgå för att
genom »makternas» humor ersättas
åtminstone på en tid av den härlige gamle
snus-mumriken Pedersen—herr Oscar Johanson,
som gav fullkomligt tusan i om jorden
axlade sig, bara han fick vara i fred med
sin tobak och sina flaskor. Det kostliga
ursinnesutbrottet av publicistisk fatalism,
att man må göra vad som helst för att en
tidning skall gå, är upplagan i fallande så
kan intet hjälpa om också Gud Fader skulle
redigera den viktigaste avdelningen med
modekåserierna och hvarjehandabitarna, och
är den åter i stigande, så kan inga
dumheter, ingen om än så dålig ledning hindra
den från att stiga och stiga, är
naturligtvis oriktigt, och kanske kiandervärdt, men
nog kan det ibland se ut så, åtminstone
för mitt mänskliga fåvett. Som Jenny Lund,
den unga flickan, hade den vackra,
eleganta och som jag förmodar glada fru Teje
gjort sig rätt ful, ganska tanig och mycket
melankolisk, en typ av den sort att man blir
ännu bergsäkrare på hennes citerade
fästmans idealism.
År 1904, samma år som den elegante
bulevardförfattaren -— det finns bulevarder
i Köpenhamn också — Gustaf Esmann
sköts av sin älskarinna, hade han skrivit
ett av de roligaste lustspel, som utkommit
i Danmark och vi kunna nästan ännu
säkrare säga även i Sverige. Vid detta laget
torde ett flertal skandinaver kanske ha
något bättre reda på Alexander den store—
Nybergs liv än Alexander den
store—makedoniens bedrifter. För en ung flicka är
sjuttonårsåldern förtjusande, för ett lustspel
är den mera kritisk. Det är med
lustigheter som med de flesta delikatesser, de få
lätt något unket av att ligga. Var det en
mönsterföreställning, som Svenska teatern
bjöd på i Esmanns Alexander den store?
leke om man jämför med den danska trupp,
som för femton år sedan introducerade
pjesen på den svenska scenen. Monter—
herr Gustaf Ranft, en roll som bör märkas
eftersom man ännu minnes vilken
personlig och roande typ Emanuel Larsen gjorde,
försvann helt och hållet i denna
föreställning, och Bera, den fula unga flickan, som
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
