Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr an Stockholms teatrar
på sin tid gjordes så lustig och burdus av
Asta Nielsen, vilken vi eljes äro vana att
tänka oss med ett kritvitt ansikte, alltför
röda läppar, alltför farliga ögon, var i sin
svenska form nästan för farsartad i ett
stycke, som har den förtjänsten att både
personerna och roligheterna äro möjliga.
Det var tre figurer som särskilt roade:
herr Johansson, fru Halidén och herr Ranft.
Herr Oskar Johanson var en
genomteolo-gisk kandidat. Vilken svindlande summa
av tacksamhet är man ej skyldig den
outtröttlige typskaparen, om man adderar ihop
allt vad han under åren gett oss av
gediget, karaktärsfullt, roande och konstnärligt
skådespeleri. Fröken Renée Björling
spelade Signe, den etiska varietésångerskan,
med vilken man ej kunde få supera utan
presentation. Hon var ej denna gång fullt
i höjd med det rättvisa rykte hon eljes
har som någon sorts klimax av älsklighet
— jag hejdar mig och minnes de varnande
orden, som en finsk kritiker i Helsingin
Sanomat riktade till mig, att ej tappa både
handskar och vantar vid åsynen av en
väl-formad dam. Jag skulle emellertid vilja
se, hur den beskaste kvinnoföraktare, ja
hur Schopenhauer själv skulle reda sig, om
Filippa, den oetiska varietésångerskan, som
superade o. s. v. utan presentation, fru
Märta Halidén, skulle vilja erövra
honom. Det var ett godt humör, en
bohem-charm i denna rufsiga toka, som borde
ha förmått den danske publicisten Anker
Kirkeby, han som likt en ny Jeremias kom
med ett sjufallt ve över svensk
skådespelarkonst, att blygt göra avbön och fastslå,
att den svenska dam och skådespelerska,
som spelade rollen denna gång, var — sedan
Anna Larsen blivit religiös — oöverträfflig
både i Sverige och Danmark.
Men lika mycket som om henne tyckte
jag — ur konstnärlig synpunkt — om
Albert Ranft i titelrollen. Rund och hal
som en biljardkula, pigtjusarvacker, sliskigt
smickrande och fräck, full av uppslag, naivt
närig, säkert med förmåga att kunna sköta
en hel hop etablissemang, lika flott som
flottig, var han fullt värd sin krävande
titel, vaktmästarnas konung Alexander den
store.
Kärlekens tragedi av Gunnar Heiberg
tillkom 1904. Över kärlekens väsen och
den mäktiga böljegång i sinnena den fram-
kallar har man från urtiden funderat. I
gamla tider såg man på de vansinniga och
besatta med en blandning av vördnad och
skräck, gatpojkarna förmodligen enbart
med löje. På de av Venus besatta blicka
vi nu levande människor med en viss
häpen känsla av att en gudomlig kraft
verkar i dem. De mera lättsinniga av oss
småle eller skratta, de klokare erfara en
viss ängslan över vad den ifrågavarande
mannen eller kvinnan skall kunna taga sig
till, ty det kan sannerligen vara litet av
varje. Både när den hypnotiserade är i
det entusiastiska stadiet, »himmelhoch
jauchzend», eller i det hypokondriska,
»zum Tode betrübt», kunna farliga saker
inträffa. Det är naturligtvis omöjligt att
i klara ord säga vad kärlek är, men nog
förefaller det som man skulle med fog
kunna använda det stora ordet endast om
sådana könsförhållanden, då midt under
den hänsynslösa égoisme å deux, som är
själva grunden, ett oresonligt och spontant
offérbegär tränger sig fram, och det ibland
hos personer, som aldrig förr haft den
minsta önskan att försaka något som helst.
Den amerikanske filosofen William
James har sagt,, att alkoholens djupaste
och mest förklarliga frestelse, ursäktligaste
kan man kanske tillägga, ligger i att vi
genom den få se den kalla, nyktra =
tråkiga världen i ton.
Nykter är jag mörk och kulen,
nykter är jag illa vulen,
nykter är jag utan lust,
nykter är jag full med pust,
som det hette under Karl XII:s dagar.
Kärleken ger oss något av detsamma som
vinet, om också på ett högre och djupare
plan. Men den kan man ej så lätt få äkta,
oförskuren och på originalflaskor.
En och annan, särskilt kvinnor, ha
dragit sig för att kasta sig in i den av
fasa för att sedan nyktra till från den
yrsel, som under några ögonblick kom oss
att känna oss på »toppunktet av vort eget
jeg». Samma sorts kärlek till kärleken
som Karen har i Kärlekens tragedi har
Julia i den tio år förut av Heiberg
författade Balkongen. Däremot tycker jag,
att Karen i sin kärlek föreföll vara utan
något av den offeriver, som ej bara
kameliadamer utan t. o. m. den girigaste och
hårdaste gamla smulgråt känner, då verklig
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
