Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Då och då får man läsa om att
dekorationer äro ett oting, att nu för tiden
svarta förhängen i stället för kulisser äro
det enda rätta, ibland att expressionistiska
dekorationer med rymd- och tyngdlagarna
upphävda äro det enda en anständig
regissör och teaterledare kan röra sig med.
Den påpassliga filmen har redan skaffat
sig dylika. Skulle man ej kunna låta de
unga teaterämnena vid mycket späd ålder
börja på elevskolan, där man kunde, som
sker hos vissa indianstammar, missbilda de
ännu mjuka små hjärnskålarna och medelst
sträckbänk fä armar och ben utdragna i
mera stiliserade former. Dock, detta är
ett förslag, som jag låter gå vidare, och
jag kommer ej att stämma den som stjäl
min idé.
Emellertid äro dessa funderingar
naturligtvis inte något uttryck för att man ej
bör söka efter nya möjligheter i
teaterdekorationerna. Hela konstens historia är
ju ett pendlande mellan större
verklighetstrohet och större stilisering och tvärtom.
Mig föreföll det vid Nju-representationen
att dekorationerna av Mathias Taube och
regien av herr Rune Carlsten hade träffat
styckets inre art i den yttre form de givit
dessa förbiilande livsbilder, där blott det
väsentliga var framhållet.
Det blir ju litet enformigt med en
länge, här genom fyra avdelningar och nio
scener utdragen klagande ton, men ingen
hade kunnat hålla den så rent och så
länge som den temperamentsfulla, geniala
skådespelerskan fru Harriet Bosse, vilkens
yttre med något av sällsynt exotisk blomma
här också särskilt passade för Njus gestalt
Av hennes två giljare, den som var gift
med henne, herr Adolphson, och den som
inte var det, herr Röd, lyckades den förre
ge trovärdighet åt smärtan, vilken blev
ännu mera rörande i sin hjälplöshet mot
bakgrunden av de brutala utbrotten.
Varför hade, då maken bröt sig in hos
Nju och ryckte henne ur sängen, det varit
opassande, om hon burit pyjamas? Nu hade
hon nattlinne, och det var den enda justa
toaletten. Äro pyjamas ännu blott
fars-och komediplagg, vilka först i framtiden
skola bli mogna för tragedien?
Det var fem år sedan jag sist var på
Blanche-teatern. Då såg jag John Bauers
lilla vackra barnpjes Mats och Peter och
Dunseklump och hade mycket roligt. Nu
såg jag Kiki av André Picard och hade
ändå roligare. Kiki är egentligen ingen
barnpjes, fastän det låter så.
Blanche-tea-terns scen är så miniatyrartad att de
uppträdande, t. ex. lilla Kiki själv, blevo
nästan lika stora som Dunseklump. Moralen
i Kiki påminner om den i Stor-Klas och
Lill-Klas, d. v. s. stycket är amoraliskt.
Genom att vara alldeles kemiskt rent från
varje traditionell känslosamhet framkallas,
och så är nog författarens avsikt hos
åskådaren, en ansats till äkta känsla i slutscenen.
Vi äro på en liten »théåtre å cèté»
som det heter i Paris, där små eleganta
och oanständiga revyer spelas. I chefens
rum kommer Kiki, en av de yngsta i
truppen, inrusande. Hon skulle just köras bort
därför att hon slagits med en kvinnlig
kamrat. Regissören hade rättvist nog gett de
båda unga damerna respass, men att den
andra blev bortkörd ansåg Kiki vara helt
naturligt, »för hon vindade». Själv
lyckades Kiki emellertid endast med naglar
och sparkar, riktade mot
teatervaktmästaren, nå in till direktören, som utgjorde
högsta instans. Denne, herr Eklund, hade
just haft en scen med primadonnan, hans
ordinarie älskarinna. Han ger emellertid
Kiki nåd och hör skrattande på hennes
utläggningar om en vän som ger henne
allt hon vill ha, vilket inom parentes icke
var med sanningen överensstämmande, och
ber henne följa honom hem. Hon svarar
upprörd nej, och först på hans upprepade
fråga »första, andra och tredje gången»
blir det ett ömkligt »ja», slutrepliken i
första akten.
Akt två spelas i direktörens salong. I
en dräkt väl egentligen avsedd som
aftontoalett och som jag tror kallas i Paris
»Phy-phy» och ur etisk synpunkt icke utan
skäl, ty den är otillräcklig på alla kanter,
ser man den nya husmodern ömt pyssla
med direktörens morgonkaffe och
cigarettlådor. Snart anländer dock teaterns
förlagsgivare, en åtminstone till åldern
stadgad baron, som intermittent är
teaterdirektörens ordinarie älskarinnas
extraordi-narie älskare. Han blir betagen i Kiki
och får till sin hugnad och häpnad höra,
att hon visserligen följt direktören hem
men att hon sedan blivit så antipatisk mot
honom att hon en hel vecka fått sova på
en schäslong i ett annat rum eller hur det
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
