Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Sfärernas harmoni. Av Carl-August Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl-August B o lander
Han har en butelj hemma också,
evigt dessa skrivböcker att rätta,
världen är full av skrivböcker. Där är en
pojke, som fyller en skrivbok för var
kria, vad är det för en rackare, unge
Lindblad. Den präktige Oscar
Lindblad, den enda människa, han mött här
i Gråköping — men vad är sonen för
en gynnare? Ord, ord, ord, är det då
inte nog med ord i världen? Han
skämtar med hans krior inför klassen, han
ger inga betyg på dem, han berömmer
kamraternas och nämner inte Görans,
han skall väl ta skrivklådan ur pojken.
Men det hjälper inte, skall han inte
kunna skrubbhyvla den snickarlärlingen?
En eftermiddag, då Boström vandrar
i hamnen i båtarnas vinterkvarter, på sin
promenad före kvällen på Klippan, får
han höra ett samtal mellan Göran
och klockarns Birger. Göran talar om
skönheten, det låter nästan som ville
han omvända den andre. Skönheten
—- var det inte den pojken som
ville botanisera asken med rötterna? En
stund senare finner han honom ute på
hamnpiren, tar honom hem med sig.
Böcker från golv till tak, Göran ser inte
dammet och tombuteljerna, han darrar
av förtjusning.
Boström tar en bok och börjar läsa
högt, det är »Peer Gynt», scenen då
tankarna och drömmarna ropa omkring
Peer. Han tittar upp ett tag, vad
tusan nu då, gråter pojken inte? »Vad
nu då, tar du det här på allvar, förstår
du inte, vilket skoj det är? Har du
inte sett eldslukare på cirkus, alla
diktare äro sådana där eldslukare. Har du
hört historien om Strindberg, som tiggde
en femma på kaféet i Paris — men hemma
i sin kammare gjorde han guld? Vackert
guld, diktarnas, det är falskt, dikt är skoj
bara. En förbannad lögn alltsammans.»
»Nej, nej. Om Ibsen inte har levat,
så har Peer Gynt det. Han lever.»
»La, la, la», Boström tittar nästan
fiendtligt på pojken. »Min stamfar hade
en omåttlig törst och ville tömma
havet, det låter som en vers, det kan bli
en dikt. Men jag är rädd för alla
dikter, livet är lögn nog ändå. Skrik, häda
stjärnorna, de ramla inte. Rektorn har
varit på mig för din sista kria igen, det
går åt skogen för dig, om du fortsätter.
Var du glad, att det inte är här som
hos de gamla judarna, dödsstraff för
dem, som ha en annan tro än fäderna.»
Han ville skrämma den där
skolpojken med verkligheten, han blir ursinnig,
då han inte lyckas. »Du springer ju
på Folkets hus också, har jag hört
sägas. Tror på idealen, la la la. Jag
skall säga dig vad idealen äro, de äro
de skeppsbrutnas eldar. Men det är så
där i ungdomen, flötet gungar, nu
rycker det i det, man tror man har napp,
men det är bara småglyn, som äta upp
masken för en. Sådant är livet,
små-glynen äta upp allt för en. Jaså, du tror
på idealen, ja, det är en barnsjuka. Men
man måste vara försiktig med
barnsjukdomarna, idealismen har förstört många
människoliv.»
»Det finns en helig skara. De
största av alla traditionalister, den helige
Andes män. Eldandarna.»
»Aj, aj, ja visst ja. Men om
historien bara är en myrväg, du. Titta på
den här Cæsar, vad finnes kvar av
honom, en läsebok som man plågar
skolpojkar med. Vad finnes kvar av
Bismarck och Napoleon i dag?»
»Jag tänkte inte på Bismarck och
Napoleon. Men på de stora genierna,
hjärtats genier.»
»La, la la. Har du aldrig bundit en
tom portmonnä i ett snöre och lagt på
trottoaren för att rycka den undan, då
folk böjer sig neri Vet du inte att alla
böja sig efter portmonnäen — ’jag
blotar, om ni göra mig till konung’, så
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
