Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff. Av Cl. Lindskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cl. Linds ko g
cinens vetenskaper hugnats med världens
största vetenskapliga pris, så finna vi
bland dem ej så alldeles få, vilkas
vetenskapliga gärning faller inom ett ytterst
begränsat område. Det har kanske ej
varit så alldeles nödvändigt att de för
sin forskargärnings skull ha behövt
omspänna ens hela sin egen vetenskap, än
mindre ha de behövt hålla utsikt över
angränsande vetenskaper. Och deras
personlighet kan ibland vara tillskuren
efter nog så snäva mått. Men på de
humanistiska vetenskapernas fält ligga
förhållandena annorlunda. Där är
visserligen specialiseringen driven väl så långt
som inom naturvetenskaperna, och vi
vanliga humanister få vara nöjda och
tacksamma, om vi på något trångt
tillmätt specialfält måhända kunna utföra
en nyttig gärning. Men en verkligt
storslagen forskarbragd inom humaniora
utföres aldrig av den som enbart är
specialist. Alla de olika sidorna av det
mänskliga själslivet stå till varandra i så
intimt samband, att de alltid medelbart
eller omedelbart gripa in i varandra och
de olika företeelserna ej kunna fattas
utan genom den belysning som de
inbördes ge varandra. Det är därför som
varje stor forskaregestalt inom de
humanistiska vetenskapernas värld också är
polyhistor: han behärskar gärna hela sin
egen vetenskap, samtidigt som han mer
eller mindre orienterar sig inom andra.
Dylikt mångfamnande intresse ligger och
har alltid legat i begreppet humanist:
nihil Illimani a me alienum, »intet
mänskligt är för mig främmande». Den givna
förutsättningen för en dylik
alltomspän-nande kraft ligger i personlighetens
innersta väsen. — Men därtill och
därjämte kommer för den moderna tidens
humanistiske vetenskapsman något
annat. Han måste även vara specialist,
måste känna, på flera eller färre
specialområden, forskningens resultat i dess
skilda detaljer, och måste kunna ställa
in sig just på den punkt dit forskningen
nått, för att själv kunna tränga vidare.
Wilamowitz’ styrka, hans oerhörda
styrka som vetenskapsman ligger just
däri, att han är specialist på snart sagt
alla områden inom sin vetenskap.
Omdömet kan kanske låta som överord,
men det är sanning. Till vilken avlägsen
ödebygd inom grekisk vetenskap man
än må förirra sig, träffar man med
osviklig säkerhet på namnet
Wilamowitz. Kanske är det ej mer än en
konjektur eller ett parallellcitat — men han
finns där. Det enda undantaget skulle
måhända vara den komparativa
språkforskningen: ej så som stode han
främmande för dess resultat eller dess
metoder, men den har ej fångat hans
intresse i någon högre grad, den har ej
utgjort något väsentligt moment i det
som för honom stått som hjärtesaken:
inträngandet i antikens egen anda. Men
på alla övriga områden har han
uppträdt som en ej blott självständigt
arbetande, utan rent av banbrytande forskare:
inom textkritik och texttolkning, inom
mytologi, historia, antikviteter, metrik,
litteraturkritik.
Det arbete, som kanske allra först
gjorde honom internationellt ryktbar, var
hans stora kommentar till Euripides’
Herakles. Det är ej en kommentar i
vanlig mening. Kommentarens form är
blott den yttre ramen, i själva verket är
det en samling av djupa och snillrika
undersökningar inom skilda områden av
grekisk grammatik, kritik, litteratur. Som
en inledning till arbetet skrev han sin
berömda »Einleitung in die griechische
Tragoedie», där han på ett epokgörande
sätt har framställt nya uppfattningar om
den grekiska tragediens väsen — en
framställning som måhända i djup och
skärpa övergår allt som på detta område
skrivits allt sedan Aristoteles. Samtidigt
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
