Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff. Av Cl. Lindskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ulrich von W i l am o wi t z - M o e II en d o r f f
som han strör omkring sig i
universitetsprogram och i tidskrifter en otalighet
smärre uppsatser, kastar han allt som
oftast ut i världen sina
kämpaundersök-ningar över nära nog alla den grekiska
klassicitetens stora mästare. Homeros
och Herodotos, lyrikerna och tragikerna,
Platon och Aristoteles — alla ha de av
honom fått banbrytande undersökningar,
som var på sitt område skola stå som
milstolpar på vetenskapens väg. Och
ändock — »mir steht bitter wenig von
Zeit und Kraft für eigne freie Production
zur Verfügung», det är ett klagoord
som han utstöter anno 1908, just som
han tycktes stå på höjdpunkten av
produktion! Man vet ej, vilket man mest
skall beundra: hans enorma vetande eller
hans geniala kombinationsförmåga. I
själva verket stå dessa tvenne hans gåvor
i det mest intima samband: han har
alltid vapnen till hands, och hans
ingenium är rörligt nog för att alltid gripa
åt det rätta hållet.
Om man skulle söka att i den rika
mångfalden av hans undersökningar
särskilt utpeka några områden, där hans
betydelse mest framträder, skulle det väl
närmast vara dels hans forskningar över
de grekiska texternas historia, dels hans
litteraturkritiska forskningar. På det förra
området innebära hans arbeten ett
skärpande av de metodiska kraven på
texthistoriska forskningar som förutsättning
och grundval för en textedition, på det
senare området visa de oss åter och
åter, huru den djupare inblicken i ett
litteraturverks tillblivelse ger oss en
säkrare och klarare uppfattning om verket
självt.
Inför en sådan forskargärning borde
kanske helst kritiken vara tyst och ej
småsinnat dröja vid de brister, som
kunna vidlåda Wilamowitz’ gärning. Det
är självklart, att en så oerhörd
produktion som hans ej är möjlig utan ofull-
komligheter i detaljerna. Wilamowitz
försvarar sig själv på något ställe
gentemot anmärkningar, som riktats mot
honom för allt för hastigt arbetssätt.
Han menar sig med ali rätt göra
vetenskapen större tjänst genom att arbeta
vidare i stället för att rätta ett eller
annat tryckfel eller slå upp ett eller
annat citat, som kunnat vara oriktigt.
Kanske med något större fog har man
anmärkt på ett visst imperatoriskt
manér hos honom. Det har kanske någon
gång kunnat inträffa, att han har
avfärdat en av honom ogillad åsikt mera
med mästarens befälsord än med
objektiva bevis, även där dylika bevis ej
varit helt onödiga. Man har även
anmärkt på, att hans språkliga uttryckssätt
ej varit eller äro så klart och enkelt
avfattade som kunde ha varit önskvärdt;
och det är nog obestridligt, att man för
att fullt kunna tillgodogöra sig
Wilamowitz’ vetenskapliga — ja även hans
populära — skrifter, måste ägna dem
ett ganska mödosamt studium, som ej
nödvändigt hade betingats av ämnenas
egen natur. — Men dessa anmärkningar,
som ha riktats mot honom, må endast
anföras för att en karakteristik av honom
ej må få ett sken över sig av att vara
en panegyrik.
För den stora allmänheten är
Wilamowitz’ verksamhet kanske mest bekant
dels genom hans populära skrifter, dels
och framför allt genom hans
översättningar av de grekiska tragikerna. I sina
»Reden und Vorträgen», där hans mest
bekanta populära småskrifter äro
samlade, framträder han i sin egenskap av
humanist i detta ords vidaste betydelse.
De förbindelselinjer, som han här vet
att draga mellan antikt och modernt
liv, visa hur han trängt till djupet av
dem bägge och hur han personligen
levat sig in i både antikens och den
moderna tidens livsåskådningar. Som
293"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
