Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff. Av Cl. Lindskog - Två dikter. Av Karin Ek - Stjärnnatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ulrich von Wi l a-m o wi t z-M o e II en d or f f
hans ingripande: vid den edition av
Plutarkos, där arbetet bedrivits av några
tyska vetenskapsmän och av mig i
gemenskap, har hans intresserade
medverkan gått ända därhän, att han läst
korrektur på åtskilliga ark! — Ett
dylikt organisationsarbete har säkerligen
ofta nog kostat honom åtskillig
själv-övervinnelse. »Mein Herz hängt
wahr-lich mehr an den Dichtern als an den
Inschriften; aber die Akademie hat mir
die Leitung der Inscriptiones Graecae
übertragen, und Pflicht get vor Neigung.»
Främst är dock Wilamowitz en
personlighet, i detta ords vidaste och
djupaste betydelse. Varje sats som han
skriver eller talar, varje åtbörd i hans
uppträdande ger honom själv. Och åt
personligheten har han ägnat en av de
ädlaste studier, som han någonsin har
skrivit: det är inledningskapitlet till hans
bok om Saffo och Simonides. — Hans
sista stora arbete är hans bok om
Platon. Den kom ut, när Tysklands
sammanbrott redan var ett faktum. Men
Wilamowitz finner sin säkra tröst just i
den förvissningen att han arbetar i
Platons efterföljd. »Halten wir ihm die
Treue, überwinden wir alle Bitternis,
allen Schmerz und allen Groll, wo
immer es das Heil dessen gilt, das uns
allen gleich heilig sein soll».
TVÅ DIKTER
Av KARIN E K
Stjärnnatten
Stjärnorna dansade
högt över dig och mig,
månskäran flammade
vit över nattlig stig.
Sjustjärnans gyllne hjul
välvde sin snabba gång
genom en rymd av storm,
genom en natt av sång.
Polstjärnan flämtade
högt över fjärdens skum,
nattstormen gungade
henne i öde rum,
nattstormen sköljde mörk
blåvita Vegas ö,
månskärans bleka horn
skalv under eterns sjö.
Fjärdarna svallade
svarta kring svarta skär,
havsvinden famnade
stranden i mörkt begär.
Steg genom kvällens höst
strandsvallets bundna brus,
drev genom mil av natt
norrskenets blåa ljus.
Tog du och böjde mig
bakåt en snabb sekund,
armarna lyfte mig
lätt över jordens rund,
lyfte mig upp att se
höstliga himlars frid,
tryckte mig till ditt bröst
hårt som för evig tid.
263"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
